Hemligheten bakom Rafael Nadals stönande

Nyligen vann Rafael Nadal sin tolfte (!) titel i Franska öppna och är förutom historisk även grustennisens odiskutabla konung. 33 år gammal är han redan en av våra största idrottsmän. När hans storhet ska förklaras brukar det vara på två sätt; hans extrema spelsätt med närmast unik topspin – och hans enorma psyke och målmedvetenhet.

Vi människor gillar att tävla. Vi tävlar i nästan allt. I tennis, fotboll, schack, e-sport, rodel, varpa och hur många andra saker som helst. Vi tävlar till och med om tävlingar, genom att slå vad om vilken häst som kommer vara snabbast eller fantasifotbollsspelare som kommer att bli värd mest. Vår tävlingsanda sträcker sig dock också långt bortanför idrottsvärlden. Vi tävlar om de bästa betygen, de rätta utbildningarna och de mest åtråvärda jobben. Ur ett evolutionärt perspektiv är det fullt förståeligt, framgång leder till överlevnads- och fortplantningsmässiga fördelar.

Ju mer globaliserade vi blir, desto större blir konkurrensen. Att vara den bästa stenknackaren i en stam om femtio personer är betydligt enklare än att vara den bästa stenknackaren i en värld bestående av 7,5 miljarder människor. När Roger Bannister sprang drömmilen 1954 – en engelsk mil på under 4 minuter – ansågs det vara en omöjlighet. Idag har över 1500 personer sprungit den sträckan snabbare än så. Världsrekord står sig inte länge.

De fysiska förutsättningarna är förstås grundläggande för att bli framgångsrik vilken tävlan vi än pratar om, men när vi lägger ner en liknande mängd tid och har liknande förutsättningar återstår bara en detalj. En detalj så viktig att den både kan lägga krokben i ett avgörande ögonblick – eller leda till en prestation på vårt absolut max.

Vi pratar förstås om det psykologiska. Det mentala. Det handlar om två relaterade, men olika aspekter. Det mest grundläggande är att komma in i sin egen prestationszon, där all den träning som har lagts ned tillåts komma fram och inte blockeras. Att ligga så nära sitt max som möjligt. Den andra aspekten handlar inte om det egna presterandet, utan om att göra bättre ifrån sig än motståndaren. Hur usel din smash i beachvolleymatchen än var, så är det okej om motståndarna ändå inte lyckas ta emot den. Att du råkar ge bort ett torn i schackpartiet spelar mindre roll om motståndaren sjabblar bort sin drottning tre drag senare. Det här är den mörka sidan av den första: att försvåra för motståndaren att befinna sig i sin prestationszon. Det här är en del av varje idrott med direkt tävlan, även om det ofta uttrycks i form av att kontrollera matchen eller inte falla in i motståndarens tempo.

Tennis i allmänhet och Rafael Nadal i synnerhet är utmärkta exempel på hur de två mentala aspekterna kan nyttjas. Nadal etablerar sin egen prestationszon genom att ta sig gott om tid mellan varje spelad boll i matchen, vilket också har fördelen att det frustrerar motståndarna och gör det svårare för dem att stanna i sin. Spelarna tillåts 25 sekunder mellan bollar, medan Nadal har ett snitt på 26.1 sekunder. Han har också en massa annat för sig, som att dra upp strumporna exakt lika långt, att aldrig trampa på sidlinjerna mellan poängen och att studsa bollen mellan tio och tolv gånger innan han servar. Eller att han ställer två flaskor vatten, en kall och en varm, i en rak linje på marken där etiketterna är vända mot den delen av planen där han själv ska spela. 

De här ritualerna är inte avsedda för att reta upp motståndaren, skriver Nadal i sin självbiografi. Det är hans sätt att ”placera sig i matchen och matcha ordningen i sitt huvud”.

Och om du någon gång tittat på tennis har du säkert hört de höga stönen vid slagen, ibland så höga att decibelnivån motsvarar en motorsåg eller helikopter. DN gjorde en granskning där de listade det mest högljudda stönet, och vem dyker upp på den listan om inte Rafael Nadal. En aktuell forskningsstudie undersökte hur man bedömde styrkan i ett slag kopplat till ett tydligt stön. Forskarna höjde och sänkte volymen på stönen och lät deltagarna bedöma hur långt bollen skulle gå. Deras resultat visade att längden på slagen överskattas när stönandet är högre. En liten skillnad kan tyckas, men på toppnivåerna spelar varje skillnad roll, med uppskattningar som säger att det högljudda stönandet ger en förbättring på 4-5 %.

Så vad kan vi lära oss av det här? Ska vi stöna som Nadal också på arbetsplatsen? Nja, det kanske inte är så ofta vi befinner oss i direkt tävlan ansikte mot ansikte med någon under vårt yrkesliv, och effekten skulle nog snarare bli att någon ringer männen i vita rockar för att komma och ta hand om dig. Däremot kan grundtanken vara väl värd att ha med sig i vardagen; vi behöver arbetsplatser utformade för att låta oss hamna i vår prestationszon. Det handlar om stabila rutiner, en psykologisk trygghet och möjlighet att kunna fokusera utan vare sig störande kollegor, notiser eller mail som konstant bryter koncentrationen.