Är vi rimligt rädda för Coronaviruset?

De senaste veckornas nyhetsrapportering har dominerats av Coronaviruset COVID-19. Hela städer har satts i karantän och i stora delar av Kina har folk stannat inne (vilket även hade den trevliga biverkningen minskade utsläpp). Arbetsplatser har stängts ner, OS och Eurovision Song Contest kanske behöver skjutas på framtiden och bunkrandet av konserver har blivit en livsstil. Världens munskydd håller på att ta slut vilket har gjort att USA:s högsta ansvariga för folkhälsa har gått ut och skrivit på twitter “SLUTA KÖP MUNSKYDD!”. 

I Sverige har vi inte fått några större samhällseffekter än, men regeringen har lagt fram ett förslag för att undvika att företag måste avskeda personal. I många lunchrum diskuteras både världsekonomin, börsen, jobben – och rädslan för att bli smittad. Samtidigt får vi höra att vi inte ska oroa oss. Att det är betydligt fler som dör i den årliga influensan. Så vad är det som gör att vi reagerar så kraftigt nu? Och är det rimligt?

För att förstå reaktionerna behöver vi titta på hur människor evolutionärt fungerar och tänker, med de mentala genvägar vi tar för att hantera världen. Det är framför allt två sätt vi inte är fullt rationella på som ger upphov till våra kraftiga reaktioner på Coronaviruset: 1) vi är kassa på statistik och 2) känslor springer fortare än förnuftet.

Hjärnan inget statistiksnille

Våra hjärnor är inte experter på att hantera statistik, något som är sant oavsett om du hade svårt för högstadiematten eller har en doktorsgrad i teoretisk matematik. Hjärnan kan snarare beskrivas som en intuitiv statistiker som bedömer sannolikheten av någonting baserat på hur ofta det dyker upp i medvetandet. När den över en längre period bombarderas med rubriker, nyheter och samtal om Coronaviruset, kommer bedömningen bli att det är vanligt förekommande och viktigt att uppmärksamma. När det känns viktigt att uppmärksamma pratar vi också mer om det, vilket i sin tur ytterligare höjer medvetenheten och gör oss allt oroligare.

Hjärnans statistiska brister i kombination med att känslor springer fortare än förnuftet skapar en explosiv blandning. Våra känslor kring Coronaviruset började triggas när vi fick höra att det uppstått ett nytt virus i ett område av Kina som de flesta aldrig har hört talas om. Att det startade i Kina gav en stark grogrund för rädsla då Kina för de flesta är en främmande kultur med ett märkligt språk, som tydligen äter både fladdermöss och ormar. 

Italien är för nära!

I takt med att viruset tar sig till Italien kryper ökade obehagskänslor upp till ytan. Nu är det inte längre en provins i Kina som drabbats, nu är det Italien. Ett land som är välbekant, geografiskt nära och därmed lättare att relatera till. Några skidsemestrar senare har Coronaviruset tagit sig till Stockholm, Göteborg, Örebro, Värmland och Skåne. En kollegas man blir hemskickad för att han varit på affärsresa i Italien. En Coronasmittad man har varit på sjukhusavdelningen där din sambo jobbar. Plötsligt är det inte abstrakt och långt borta, du är nu bara en nysning från den här kinesiska fladdermussmittan på din tunnelbanevagn eller i din biosalong. 

Att Coronaviruset är något nytt ökar ytterligare känslan av obehag. Det är någonting vi inte känner till eller vet hur vi ska hantera (som influensan). Nytt är evolutionärt skrämmande. Det vi redan upplevt vet vi hur vi ska hantera, men det har alltid varit evolutionärt vettigare att vara försiktig än att slänga sig in med fötterna först. När nyheterna som kablas ut dessutom inte främst handlar om de 98 procent som får Coronaviruset, hostar några gånger, får feber och sedan går tillbaka till vardagen, utan om de cirka två procent som dör, kopplar våra hjärnor snabbt ihop att Coronavirus betyder döden.

Hur ska jag tänka då?

När konsekvensen av någonting ska bedömas är det bra att utgå från en enkel formel med två parametrar som input. Genom att ta “hur vanligt är det?” gånger “hur allvarliga vore konsekvenserna?” får vi ut ett resultat som säger hur oroliga vi borde vara. Det styr i sin tur vårt beteende. Om jag exempelvis tror att sannolikheten att min lägenhet brinner ner är låg, men det vore superdyrt och superjobbigt att förlora allting jag äger, så får jag ett resultat som kan göra att det känns vettigt att ha en hemförsäkring. 

Om vi använder fakta och statistisk sannolikhet i formeln för att fundera över hur rädda vi borde vara för Coronaviruset får vi ekvationen “inte särskilt vanligt” x “inga allvarliga konsekvenser” = “inget att oroa sig för”. Vardagen fortsätter som vanligt. Hjärnans överslagsräkning är dock snabbare än så och använder sig av den input vi gått igenom med hur vanligt det känns att det är, och hur farligt det känns att det är. Det gör att hjärnans ekvation inte ser ut som den rationella ekvationen och ger resultatet att det inte är något att oroa sig för. Istället för “inte särskilt vanligt” säger hjärnan “DET ÄR ÖVERALLT OCH NÄRMAR SIG!”. Istället för “inga allvarliga konsekvenser säger hjärnan “MAN DÖR!”. Med det som input blir inte resultatet att det är ofarligt, utan snarare ett “FARA FARA FARA!!!”. 

För en normalfrisk människa är risken att dö av Corona alltså nära noll. Samtidigt är det vettigt att undvika smittan för att inte riskera att sprida det vidare till immunförsvarsmässigt nedsatta människor för vilka det är en reell fara. Människor med hjärt- och kärlproblem, diabetes, andra infektionssjukdomar, nedsatt immunförsvar eller hög ålder löper högre risk. Genom att vi alla hjälps åt att undvika smittan hjälper vi de som är sämre rustade.