Vad har vaccinskepticism och en plötslig schackboom gemensamt?

2019 listade WHO vaccinskepticism som ett av världens tio främsta hot mot den globala hälsan. Fler överhängande hot som befinner sig på listan är klimatförändringar, denguefeber, antibiotikaresistens och ebola. För den som misstror vacciner är det knappast ett smickrande sammanhang att befinna sig i. Förutseende nog listade WHO också nya former av influensa som ett av de tio hoten – det här var innan Coronapandemin startade – vilket borde säga oss att vi gott kan lyssna lite extra noga på vad de har att säga. 

Passande nog sänder SVT just nu en dokumentärserie i tre delar om vaccinskepticismen och den rörelse som växt upp kring den. Dokumentären visar vad det är som egentligen driver rörelsen: mammors oro kring sina barns väl. Med andra ord är det inte fanatism eller idioti som driver vaccinskeptikerna framåt, utan helt vanlig kärlek. 

Vaccinmotståndsrörelsen började vakna när en läkare vid namn Andrew Wakefield pekade på en koppling mellan MMR-vaccinet och autism. Att Wakefields studie bara baserats på tolv personer ignorerades av oroliga föräldrar. Sedan dess har rörelsen expanderat, och nu tycks alla former av problem som barn drabbas av, från astma till förlamning, vara kopplat till vaccin. Vaccinmotståndet har gått från en samlingspunkt för föräldrar med barn med autism, till en plats där det går att få utlopp för allt som kan gå fel i ett barns liv.

Att söka svar är naturligt. Än mer så efter decennier av fundamentala misslyckanden från både medicinskt och psykologiskt håll, där föräldrarnas personligheter har beskyllts för sina barns svårigheter. Autism beskrevs länge som en brist på föräldrarnas emotionella tillgänglighet. Idag är forskningen ense om att det främst är genetiska faktorer som ligger bakom.

I SVT:s dokumentär förstår vi att vaccinskeptikerna i sin kommunikation framför allt visar på en kavalkad av sorgliga berättelser om liv som blivit på ett annat sätt än tänkt. Det är inte så märkligt egentligen. De har förstått att det inte är övergripande fakta och forskning som påverkar mest. Riktiga berättelser ligger närmare människan känslomässigt än vad någon forskning, data och siffror, någonsin kommer att göra. 

Vaccinskeptikerna ger alla oroliga föräldrar ett enkelt svar på en fråga som egentligen är ofantligt komplex. Undvik vaccin så kommer du ha hälsosamma barn. Då slipper ditt barn autism eller andra allvarliga sjukdomar. Så skönt och så enkelt. Tyvärr också helt fel. Andra, stora studier som undersökt miljontals barn har inte kunnat påvisa någon koppling mellan vaccin och autism. Faktum är att detta är ett av de områden vi forskat mest på, och resultatet är entydigt, det finns inget samband.

Eller jo, det finns faktiskt ett samband. Vaccination av barnen gör man när de är 18 månader gamla, vilket också är när vi börjar uppmärksamma om barnet inte utvecklats på det sätt som förväntas vid den tidpunkten. Det är med andra ord ett typiskt fall av att förväxla korrelation med kausalitet. Bara för att två saker sker samtidigt betyder inte det att det ena orsakar det andra. Ett klassiskt exempel på ett samband där korrelationen är stark men missvisande, är att när glassätandet går upp, ökar antalet drunkningsolyckor för barn. Det går förstås att dra slutsatsen att glassätning leder till drunkning, men i själva verket är sambandet sommar. Då äter fler glass. Då badar fler. Båda är naturliga konsekvenser av sol och värme, men utan koppling sinsemellan.

Det är tungt att ta på sig skulden för sin egen situation, speciellt när det inte finns någonting man hade kunnat göra annorlunda. Den mänskliga hjärnan är dessutom gjord för att försöka komma med svar. Så vad gör människor när de inte har ett svar de accepterar? Vi kommer dit, men via ett spår genom en helt annan värld: Schackets förlovade bräde. 

Svenska schackklubbar har i decennier kämpat med att rekrytera medlemmar till sina klubbar. Det är en sport vars medelålder stigit till nivåer där klubbar tvingas lägga ner verksamheten för att fler medlemmar dör än som tillkommer. Ingenting verkar kunna påverka intresset i positiv riktning. Tills nu. På Netflix slog serien “The Queen’s Gambit” ner som ett bombnedslag. Vacker, välproducerad, spännande – och med schack som nygammal ingrediens – blev den snabbt streamingtjänstens mest sedda serie sedan Tiger King.

Över en natt blev schackklubbarnas problem inte att få tag i nya medlemmar, utan hur man ska klara av att ta hand om alla som vill spela. Vad hände? Delvis är förklaringen förstås att Queen’s Gambit gjort schack häftigt. Men det ökade intresset hade knappast blivit så explosivt utan den pågående pandemin. En pandemi som gör att vi mest sitter hemma, och som gjort världen till en osäker och otrygg plats. Forskning visar att i trygga tider söker vi ledare som stimulerar till utveckling. Yngre, nytänkande ledare. I otrygga tider söker vi oss till ledare vi uppfattar som trygga. Ofta har det visat sig vara äldre män med klassiskt maskulina drag, som pekar med hela handen och visar oss vägen framåt.

“Schackbrädets 64 rutor, med pjäser som rör sig enligt förutbestämda mönster med frånvaro av tur, innebär på sitt sätt total trygghet.”

Schack har funnits med i hela vår livstid. Många kopplar spelet till sin barndom, till sina föräldrar eller till mor- och farföräldrarnas uråldriga lugn. Schackbrädets 64 rutor, med pjäser som rör sig enligt förutbestämda mönster med frånvaro av tur, innebär på sitt sätt total trygghet. Den enda ovissheten är hur bra du är i förhållande till din motståndare, men också det är en ovisshet som snart kommer att få ett tydligt svar.

Människors svårighet att hantera situationer som har brist på säkerhet, kallas för intolerans för ovisshet. Intoleransen för ovisshet, när vi blir stressade av att inte veta vad som är rätt och fel, eller vad som kommer att hända, innebär för kroppen en aktivering. Kortisol utsöndras, blodet fokuseras kring de stora muskelgrupperna, matsmältningen saktar ner. Vi förbereder oss helt enkelt på att agera, så fort vi vet vad det är vi ska agera på. Är knaket i träden en hjort eller en varg? Vill främlingen oss ont eller gott? Vi är alla intoleranta för ovisshet i olika grad och behöver varje dag hantera det. När det tar upp en för stor del av vår vardag och tid sätter vi diagnoser på det och kallar det för saker som hypokondri eller generaliserat ångestsyndrom. På en mer allmängiltig nivå kan det ta sig uttryck i att se samma film eller läsa samma bok en gång till. Det är tryggt, hemtamt och skönt. Varför ta risken att råka se någonting dåligt, när vi återigen kan kolla på fantastiska “Love Actually”? En viss intolerans för ovisshet ökar våra chanser att överleva.

Men felriktat ger intoleransen för ovissheten oss oro, ångest och riskerar att kosta miljoner människor livet. Som tur är, är lösningen lika enkel som den är svår. Det vi behöver göra är att lära oss att stå ut med ovissheten. Det gör man antingen genom att så fort som möjligt släppa de molande frågorna som hela tiden återvänder till huvudet, eller genom att öka sin tolerans för ovisshet. Meditation och medveten närvaro är utmärkta sätt att träna sin förmåga att släppa saker och istället befinna sig i nuet som för det mesta är okej. Att öka sin tolerans för ovisshet gör man på samma sätt som man försöker bli bättre på vad som helst: genom att göra det igen och igen. Så ett tips i jul; se till att hamna i situationer där du blir stressad av ovissheten, stå ut, och upptäck att det inte ledde till någon katastrof. Om du upprepar det tillräckligt många gånger kommer din generella förmåga att stå ut med ovisshet att öka. Det kan både minska din ångest och rädda miljoner liv.