Varför stannar inte ALLA inne i Coronatider?

Social distansering, eller till och med total isolering, är de primära strategierna för att dämpa effekterna av Corona. Gränser stängs, folksamlingar förbjuds och i många länder får vare sig skolor eller barer vara öppna längre. I Kalifornien beordras de cirka 40 miljoner invånarna att stanna hemma, samhällsviktiga funktioner undantagna. De allra flesta förstår allvaret och följer myndigheternas uppmaning genom att stanna inne. Samtidigt hör vi berättelser från Italien, där hundar hyrs ut för att det är ett av få kvarvarande sätt att få gå ut, utan att få böter. Och när folk inte hörsammar isoleringsreglerna, bryter nya smitthärdar ut. Vincenzo De Luca, president för regionen Campania förbannar läget och säger att 90 procent beter sig som de ska, men att tio procent inte ”fattat alls”, vilket i slutändan förstör för alla. Så, vad är det som gör att folk, trots hot om höga böter och vetskapen att de kan sprida smittan vidare, inte håller sig till utegångsförbudet? Är de dumma? Är de onda?

Nej, de är förstås varken dumma eller onda. Hannah Arendt ifrågasatte starkt begreppet ondska i sin undersökning av vad det var som fick tyskarna att begå de hemskheter de gjorde i samband med andra världskriget. Hennes förklaring är lika applicerbar här som den var där. Hon sa: “Det finns inget djup – det är inte demoniskt! Det är helt enkelt oviljan att någonsin föreställa sig hur det är för någon annan.” Det blev en bok vid namn “Den banala ondskan” som istället för att förklara det ondskefulla handlandet med ondskefulla människor, förklarar det med en följsamhet till auktoriteter och hur andra runt oss beter sig.

Teorin utforskades vidare av psykologen Stanley Milgram i en serie världsberömda experiment. Milgram undersökte vad det var som fick folk att lyda auktoriteter genom att få försöksdeltagare att ge en annan person en elchock. Elchocken delades ut varje gång personen svarade fel på en fråga, och blev starkare för varje felaktigt svar. Svarade man fel tillräckligt många gånger skulle elchockerna hamna på en dödlig nivå. Deltagarna visste inte att den som fick chockerna var en skådespelare, utan trodde att det var en frivillig person, och att det bara var en slump att det var de som delade ut elchockerna istället för att ta emot dem. Ändå fortsatte en majoritet att utdela elchocker på en till synes dödlig nivå, även efter att ha hört mottagaren skrika av smärta, för att sedan bli helt tyst. På många sätt verkar Arendts och Milgrams slutsatser om omoraliskt beteende gå emot det vi nu ser i Italien och på andra håll. Där följer folk inte vad de är tillsagda att göra, trots att det finns en stark grundläggande drift att göra det. Hur går det att förstå? Jo, genom att kolla lite närmare på vad det var som fick deltagarna i Milgrams experiment att lyda. Det fanns tre faktorer som skulle uppfyllas för att deltagarna skulle utdela dödliga elchocker: 

1) Den som gav ordern behövde uppfattas som en auktoritet

2) Det behövde finnas en distans till den som drabbades

3) Upptrappningen behövde ske gradvis

Vem ska jag lita på?

Milgrams experiment fungerade utmärkt när försöksledaren var klädd i labbrock och genomfördes på ett universitet, men betydligt mycket sämre om experimentledaren inte var fysiskt närvarande, var klädd i vardagliga kläder eller det skedde i en annan miljö än på det imponerande universitetet. Det går till stor del ihop med det vi sett i samhället i stort de senaste åren. Där är informationsflödet så stort att det alltid går att hitta någon som uttrycker en åsikt som överensstämmer med det vi själva tycker. Det är bekvämare som människa att slippa byta åsikt och istället hitta en “expert” som håller med oss. Osäkerheten kring Coronaviruset och vad som är rätt sätt att hantera det – om vi ska isolera alla, isolera de som är i riskgrupp eller inte isolera alls, om viruset smittar innan symtom brutit ut, hur länge det överlever på olika ytor och om man blir immun efter att ha fått det en gång – allt det här gör att de allra flesta blir överväldigade av all tillgänglig information.

Att befinna sig i osäkerhet är energimässigt kostsamt för människor, och vi hittar därför gärna information vi känner att vi kan lita på och känna oss trygga i. När vi stannar upp i en åsikt, börjar vår hjärna fort hitta ytterligare information som bekräftar det vi tycker. Inom psykologin kallas det här för “bekräftelsebias”. Moralpsykologen Jonathan Haidt menar att vi resonerar utifrån två olika perspektiv, beroende på om den nya informationen talar emot eller för ens redan existerande åsikter. Om informationen inte stämmer överens med min åsikt lyder frågan “måste jag tro på det här?” och alla potentiella svagheter lyfts fram. Om informationen däremot är samstämmig med min åsikt är vi idel öra.

Här och nu är viktigast

En annan aspekt av att man trots myndigheters råd inte isolerar sig, hittar vi också i Milgrams experiment. Ingen människa hade givit sig själv elstötar upp till dödlig nivå. För när det handlar om den egna hälsan eller våra nära och käras, är det betydligt enklare att se varför isolering behövs. Människor tänker nästan alltid bara kortsiktigt och ser hellre till den nuvarande situationen, än till den potentiella.

Inom minnespsykologi pratar man om “state-dependent memory” och “mood-congruent thinking”, vilket innebär att vi är betydligt bättre på att komma ihåg och förstå saker som överensstämmer med hur vi mår här och nu. En deprimerad person kommer tydligast ihåg andra tillfällen den mått dåligt. En glad person ser glaset som halvfullt. En frisk person har svårt att föreställa sig hur det är att ha influensa. Det har ingenting med bristande intellektuella förmågor att göra, utan är för att en viktig del av helhetsupplevelsen är det som samtidigt händer i kroppen. Det går inte att föreställa sig kroppen i ett helt annat tillstånd. Att känna sig frisk gör att personer underskattar sannolikheten att bli sjuk, men också sannolikheten för att man redan kan vara infekterad och en smittspridare utan att ha märkt av det. Att smitta någon annan med flit gör ingen – men att smitta någon annan för att man tror att man är frisk – det händer hela tiden.

Det är de andra som är idioter

Hade Milgrams försöksdeltagare blivit tillsagda att ge den som svarade fel en dödligt hög dos elektricitet för det första inkorrekta svaret, hade ingen tryckt på knappen. Det som gjorde det möjligt var en gradvis upptrappning, från en knappt märkbar stöt via små ökningar, och sedan upp till nivån märkt med en dödskalle. Att ett litet beslut så småningom kan trappas upp till sin extrem förklaras av den psykologisk principen “kognitiv diskrepans”.

Socialpsykologerna Carol Tavris och Elliot Aronson har skrivit en bok på ämnet som heter “Mistakes were made (but not by me)”, där de ritar upp en bild av två personer som är i princip identiska och står på toppen av en pyramid. De två personerna står inför ett beslut med till synes små konsekvenser. De skriver ett prov och har fått hjärnsläpp på en fråga de normalt sett skulle kunna svara på utan problem. Klasskompisen framför lämnar sin plats för att gå på toaletten och möjligheten finns att se vad kompisen svarat på frågan. Det tar bara en kort sekund och ingen har möjlighet att upptäcka fusket. Den ena personen gör det, den andra inte. Om vi följer upp de två personerna några veckor senare märker vi en skillnad. Från att ha varit i princip identiska i allt uttrycker de nu plötsligt väldigt olika åsikter kring hur moraliskt förkastligt fuskande är. Den som inte fuskade försvarar sitt beslut att inte fuska genom att ha starka åsikter om att fusk är moraliskt oförsvarbart i alla situationer. Den som fuskade tycker istället att fusk är en harmlös del av livet. Kognitiv diskrepans visar att människor vill minska moraliska konflikter inom sig och visa sig från sin ljusaste sida. Om vi beter oss på ett sätt påverkar det våra åsikter, attityder och framtida beteende i samma fråga. Moraliskt upplever vi att det är det enda rätta sättet att bete sig på. Ett litet beslut har över tid fått stora konsekvenser. 

Det är egentligen samma sak som händer när människor bryter mot utegångsförbudet. Om man börjat tänja på gränsen en gång, kanske genom att hyra någon annans hund för att komma iväg på en promenad, så är det lättare att tänja på den gränsen igen. Samtidigt börjar vi motivera för oss själva varför det är rimligt: ”jag behöver luften, jag kommer att bli galen om jag inte går ut, det skadar ingen.” Bekräftelsebiasen håller med. Den är också upptagen med att fokusera på de experter och den information som argumenterar för att isoleringen är onödig eller rent av dum. Vi håller med om argumentet att de ekonomiska konsekvenserna kommer vara dödligare än viruset, att vi behöver eftersträva flockimmunitet genom att bli sjuka så snart som möjligt. Därifrån är det plötsligt ett kort steg till nästa gränstänjning. Ju längre man tänjer på gränserna, desto svårare blir det att backa och erkänna att det var dumt. Det vore inte bara att erkänna att man gjort fel, vilket är svårt i sig, utan att man gjort fel igen och igen. Då har man inte bara gjort fel, utan också varit korkad. Ett epitet som ingen tillskriver sig själv frivilligt.