Lär dig från marshmallows Nudging

Vad kan en marshmallow egentligen lära oss?

Ett av de mest berömda – och absolut roligaste att titta på – experimenten inom socialpsykologin är marshmallowtestet. Ett barn lämnas ensamt med en marshmallow framför sig, med informationen att om det väntar så är belöningen två marshmallows istället för bara en. Det är en plåga och en mild form av tortyr, som ger oss som åskådare många skratt när barnen försöker hantera det på olika sätt.

Experimentet gav upphov till en hel industri av försök att utveckla förmågan till självkontroll, då det visade sig att de barn som klarade av att vänta var framgångsrikare under resten av sin barndom, ungdom och vuxna liv. Walter Mischel – det ursprungliga experimentets ledare – har blivit närmast synonym med experimentet och publicerade 2014 en bok om vikten av självkontroll. Samtidigt har experimentet länge varit kritiserat utifrån att barnen som undersöktes var väldigt lika, ganska få och att både självkontrollen och framgång i livet egentligen berodde på socioekonomisk bakgrund. Samma år som Mischel publicerade sin bok höll han även på att göra en ny uppföljande undersökning utifrån de senaste utvecklingarna inom forskning, med förregistrering av test och en större grupp med barn än tidigare. Nu har resultatet av den kommit.

Återigen visar det sig att de ursprungliga resultaten inte står fast. Inga kopplingar hittades mellan hur länge barnen klarade av att vänta med sin marshmallow, och framtida faktorer som BMI och ekonomisk status. De nya resultaten rimmar bättre med Mischels tidigare forskning på människor, som visat på att situation spelar större roll än personlighet för att förutsäga beteende. Det är svårare att stå emot en marshmallow om man inte ätit på några timmar, än om det är direkt efter en måltid. Det här stämmer också väl överens med synen på beteende inom nudging: Ett person beter sig inte på samma sätt i alla situationer, utan är en funktion av en person i en kontext. Genom att förändra kontexten förändrar vi också beteendet.

Hur mycket ska vi jobba för att jobba som bäst?

Intuitionen i diskussioner om en nedkortning av arbetstid – oavsett om det som pratas om är färre timmar per dag eller färre dagar per vecka – är att folk skulle må bättre, men att det skulle vara dyrt för arbetsgivaren. Därför blir jag extra glad när några av våra kollegor inom världen av beteendeförståelse och påverkan funderat över det här i pandemitiden. På grund av en oro för negativa hälsoeffekter gav de sina anställda varannan fredag ledig att göra vad de vill. Effekten blev högre välmående och motivation utan minskad produktivitet. Det speglar resultatet från när Microsoft testade att ge sina anställda i Japan fyradagars arbetsveckor, där den minskade arbetstiden ledde till en ökad produktivitet med 40%. Jag kan inte annat än tänka att det här är framtiden i en värld där en allt större del av arbetet handlar om att vi behöver vara kreativa, fokuserade och mentalt närvarande i det vi gör.

Vetenskapsivrares största misstag

Steven Hayes – en av världens mest respekterade forskare inom det som kallas för tredje vågens KBT – pekar med hjälp av sin sons historia ut ett misstag som görs igen och igen när forskning används för att förstå människor. Forskningsmetoderna som är den gyllene standarden idag handlar till stor del om att undersöka så stora grupper med människor att man kan uttala sig om vad som är giltigt för alla. Ju större grupp du undersöker, desto större kraft har slutresultaten, och desto mer etableras det som en forskningsmässig sanning. Det som ses som det bästa av allt är metaanalyser – när resultaten från en lång rad studier slås ihop och undersöks. Det här gör att vi hela tiden blir bättre och bättre på att uttala oss om mänskliga trender och beteendemönster, men där tappas också någonting bort. Eller rättare sagt, någon tappas bort.

För det som är enkelt att missa när vi använder oss av forskning på stora grupper för att förstå människor, är att det då är människor vi förstår, och inte individer. Individen är inte gruppen. Varje person är unik, så det går inte att ta förståelsen av alla, och tro att personen du pratar med funkar på det sättet. Det är en statistik chimär. I själva verket är personen som funkar som genomsnittet precis lika ovanlig som de som fungerar på andra sätt. Så länge vi jobbar mot kunder, patienter eller klienter som grupp så är forskningen där vi ska befinna oss, men i arbete med individer så behöver dens unika perspektiv ligga i förgrunden. Forskningen ska finnas med, men om personen uttrycker någonting som går emot forskningen, är det en viktigare sanning än forskningens sanning.

Veckans bästa experiment

"For example, there’s Marie Jean Léon, Marquis d’Hervey de Saint Denys. He did these wonderful experiments where he traveled around France in the mid 1800s, 50 years before Freud. Whenever he went to a new town or city, he would buy a perfume and spray himself, one in each city. Then back home in Paris, on various nights he would have his servant come in and spray him with one of the perfumes and he would settle back [to sleep] for five or ten minutes. The servant would then wake him up and collect a dream report. And it would be not uncommon for him to dream about being back in the place where he had experienced [the perfume]."

Från en väl läsvärd artikel om drömmar och den senaste forskning kring deras syfte och funktion.