Att ta bort kan ge mer än att lägga till Nudging

Ibland är mindre mer

Vi är alla begränsade. Oavsett om vi tänker på oss i rollen som vardagsmänniska, partner, vän, förälder eller i en roll på arbetsplatsen. Begränsningarna kommer i form av saker som resursbrist, energibrist, maktlöshet och tidsbrist. Ändå försöker vi nästan alltid lösa saker genom att göra mer. Vi strävar framåt och uppåt, där hjärnan säger att "om jag bara hade mer [tid/ork/pengar] så skulle [jag vara lycklig/företaget gå bättre/barnen få mer uppmärksamhet.]" Leidy Klotz argumenterar i sin nya bok "Subtract: the untapped science of less", att vi istället behöver öppna ögonen för motsatsen: att ta bort och minska.

Det är inte en ny trend – Marie Kondos filosofi kring upprensning där vi ska behålla de saker som gör oss lyckliga har varit populär ett bra tag nu – men jag uppskattar Klotz genomgång och påminnelse om vikten av begränsningar. Det är lätt att glömma att det är först när vi gör plats i livet som det kan komma in nya saker. Det är också någonting som återkommer i terapi när folk vill uppnå förändring, bland det första man behöver bli på det klara med om man ska börja med någonting nytt, är vad man i såna fall ska göra mindre av. Det är inte objektivt bättre att ägna sin tid åt fiolspelande, uppbyggande av ett företag, eller att leka med ett barn, än vad det är att titta på serier på Netflix, äta chips eller spela datorspel. Värdet beror på vad vi själva vill, och vill ägna vår tid åt.

Ibland kanske det vi ska ägna vår tid åt är att göra färre saker, inte mer, nytt eller coolt. Att ta bort och skala ner. Och då menar jag inte att det som ska bort är det som är aktivt ohälsosamt – nyårslöften som att äta mindre socker och sluta röka är trots allt väldigt vanliga – utan att vi behöver prioritera också bland det vi vill göra. Jag läste någon gång ett tips om produktivitet som tillskrevs Warren Buffet. Hemligheten för att vara produktiv var enligt honom att sätta upp en lista med de femton viktigaste sakerna man ville ägna sin tid åt, och sen stryka allt utom punkten högst upp.

Hur mycket kommer vi att festa när pandemin lättar?

Det senaste året har varit så socialt begränsat att jag knappt vill tänka på det. Oron är nu djup hos turistnäringen och transportindustrin att även när effekterna av pandemin minskar, så ska den ha lärt oss att leva på ett helt annat sätt än vi gjort tidigare. Vad händer om folket inte kommer tillbaka till läktarna på fotbollsstadion? Till konserterna? Till bussarna och tågen?

Det är en förståelig oro. Under pandemin har alla etablerat nya vanor och en del har upptäckt hur skönt det är att vara hemma mer. Ta det lugnare och slippa pendling och närgångna människor. Rädslan för att smittas av folk som hostar, eller bara befinner sig i samma utrymme, har lett till en folkskygghet och säkert minskat samhällets totala sociala kompetens med åtskilliga procent.

Samtidigt tror jag att oron är överdriven.

Det är klart rädslan och den nya medvetenheten kommer att finnas kvar. Ett tag. Men samtidigt är människor i grund och botten två saker: vanevarelser och sociala djur. Till en början så kommer våra pandemietablerade vanor – att inte skaka hand, att vara hemma mera, att bara ha kontakt med ett fåtal personer - att fortsätta styra vardagen, men vi får inte glömma hur sociala varelser vi är. Människor har aldrig klarat att överleva på egen hand, vilket lett till biologiska mekanismer som främjar samexistens med andra människor. Ett exempel är hur våra kroppar utsöndrar oxytocin – som lite slarvigt kallas för vårt må-bra-hormon – när vi har fysisk kontakt med andra. Den fysiska distansering vi har utsatts för senaste året har minskat våra möjligheter att få såna kickar, och jag tror inte det finns någon som inte känt en saknad av människor och sammanhang.

Washington Post resonerar kring ämnet och funderar på om vi istället för ett fortsatt öde stadsliv, istället kommer att möta samma typ av värld som existerade på 1920-talet. Då hade världen precis kommit ur ett världskrig, en djup ekonomisk depression och kvinnor hade på många håll äntligen fått rösträtt. Det ledde till ett ekonomiskt uppsving och ett festande som är legendariskt än idag, illustrerat i berättelser som The Great Gatsby, Moulin Rouge och Cabaret, med ett pulserande liv där konst, kultur och frihet stod högt på agendan.

Det innebär inte att det kommer vara okomplicerat. Det kommer att kännas märkligt första gången på en fest, stor middag, konsert eller omgiven av kollegor på arbetsplatsen. De vanor vi har etablerat under pandemin finns där, men på samma sätt som vi har anpassat oss till att ha fysisk distans, kommer vi snabbt nog att anpassa oss till det nya normala. Som mer liknar det gamla normala. En indikation kommer från Danmark där restriktionerna precis delvis lättats, med effekten att 223 000 personer bokade bord på restauranger och krogar under en enda vecka. Jag tror att vi nästa vår kommer sitta på stora middagar och förundras över att det för bara ett år sen var en pandemi som gjorde att det sociala livet knappt existerade. Det är en verklighet jag längtar efter.

Elizabeth Loftus

Det finns några psykologer som i grunden har förändrat hur vi ser på människans fungerande. När det kommer till minne, så är Elizabeth Loftus, som här porträtteras i magasinet New Yorker, i en klass för sig. Hon har visat i en lång rad studier hur opålitligt vårt minne faktiskt är. Att det inte är en objektiv inspelningsmekanism som lagrar precis det som vi upplever och ser, utan att minnen är oerhört förändringsbenägna och i många fall opålitliga. Bland annat så demonstrerade hon i en rad studier hur enkelt det är att plantera minnen hos människor, så att de tror att de varit med om en händelse som aldrig hänt. Det är studier och en karriärs arbete som haft en stor effekt på bland annat hur terapi bedrivs och vittnespsykologi förstås. Samtidigt är Loftus inte okontroversiell, då hon ofta ställt upp som expertvittne i domstolar försvarandes hatade människor. Porträttet gör ett bra jobb med att nyansera och förstå henne både på ett personligt och professionellt plan. Väl värt att lyssna på eller läsa igenom.