Halvskuggan är också ljus Nudging

Halvskuggan behövs

Främlingsfientligthet riktas sällan mot människor vi känner. Ett klichéartat exempel är farbrodern som på midsommarmiddagen sitter och raljerar högljutt kring hur invandrare suger ut samhället, men sedan vänder sig mot sonens fru från Iran och nickande säger "men jag menar inte dig, du är undantaget som bekräftar regeln." När vi lär känna människor så ser vi bortanför fördomarna och märker istället att det är en person vi har att göra med. Nidbilder och fördomar bygger på en förminskning av individer och unicitet, till en skapelse som egentligen inte representerar en enda människa.

I en tankeväckande artikel går Andrew Gelman, statistiker extraordinär, igenom en av anledningarna till hur förändringar sker på samhällsnivå. Hur toleransen för olikhet blir till samhällsnorm, och vad som försvårar för en del grupper och beteenden att bli en naturlig del av samhället. Gelman lyfter den klassiska psykologiska närhetsprincipen – att vi är okej med det vi känner till och har omkring oss – till en ny nivå genom att introducera begreppet social penumbra. Översatt till förståelig svenska betyder det den sociala halvskuggan. Det handlar om de människor vi har kontakt med bortanför vår omedelbara närhet. Alltså inte familj, partners och vänner, utan de som befinner sig ett socialt halvsteg bort. Exempelvis dem människor vi träffar via jobbet, vänners partners eller folk som vi tränar karate med.

Gelman lyfter fram att människor som kan delas in i olika samhällsgrupper, exempelvis muslimer, homosexuella, nya immigranter, eller kvinnor som har gjort en abort, kan vara liknande i gruppstorlek, men att skillnaden i den sociala halvskuggan ger en radikal skillnad i samhällelig acceptans. Det här blir förstås ett argument för öppenhet och integration, att våga röra sig utanför sin bubbla för att upptäcka hur mänsklig världen är också bortanför ens bekvämlighetszon, men det väcker också en tanke hos mig i den begränsande samhällssituation vi befinner oss i. När det är just de kontakterna i vår sociala halvskugga som har försvunnit när vi uppmanats till social distansering. Kommer vi se en pandemieffekt också här, att toleransen för det okända ökar, för att vi möter mindre av de människor som befinner sig i vår sociala halvskugga?

150 apor, Skatteverket och Bob Dylan

På en modern introduktionsföreläsning om hur människor fungerar, så dyker det alltid i någon form upp att människor uppstod på Afrikas savanner i grupper om ungefär 50–150 personer. Eftersom vi inte kan resa bakåt i tiden eller har bevarade skrifter från den tiden, så baseras siffran på en rad andra saker. Storleken på moderna jägar-samlar grupper, storleken på militära enheter, siffror från bibeln, hur folk skickar julkort, med mera. Slarvigt så brukar den här siffran kallas för Dunbars tal, men det begreppet hänvisar egentligen till ett specifikt argument för gruppstorleken 150.

Antropologen Robin Dunbar jämförde storleken på sociala grupperingar hos olika apor, med storleken på deras neocortex – den yttersta delen av hjärnan där våra mer avancerade funktioner kontrolleras. Han visade att det fanns ett tydligt samband, och kunde utifrån det bestämma den "naturliga" mänskliga gruppstorleken till just 150 personer. Det här är förstås ifrågasatt, nu senast i en forskningsartikel från tre forskare på Stockholms Universitet, där deras beräkningar visar att en enskild siffra är absurd att säga, och att den övre gränsen för en grupp skulle kunna vara så hög som 520 personer.

En kul liten sidokuriosa som dök upp när jag läste artikeln: författarna ville berätta att begränsningen på 150 personer per grupp varit inflytelserik i den verkliga världen. Ett exempel var att svenska Skatteverket år 2007 beslutade att deras kontorsstorlek inte skulle överstiga 150 personer, med en hänvisning till just Dunbars tal. Författarna påpekar lite bitskt att det implicit skulle innebära en tanke från Skatteverket om att de anställda skulle ha noll kontakter utanför jobbet. Alltså varken familj eller vänner. Jag älskar när humor på det här sättet får lysa igenom i annars väldigt torra och formella akademiska texter. Ett annat underbart exempel är de fem svenska forskarna som tävlade om vem som kunde referera Bob Dylan oftast i sina publicerade texter, med en lunch på den lokala restaurangen som slutgiltig vinst vid karriärens ände.

Foto: Nicolas Genin, via Wikimedia Commons

Att skapa en värld som inte existerar (än)

Att Pixar är mästare på det de gör är tveklöst. Deras senaste 23 filmer har i snitt dragit in mer än 5 miljarder kronor. Det är svårt att se någon av deras filmer utan att skratta, och vid andra tillfällen gråta. Jag recenserade nyligen deras film Upp som besittandes den mest brutalt känsloframkallande filmöppningen någonsin, en effekt som inte mildrades andra gången jag såg den. En artikel i Wired gör ett besök hos Pixar och pratar om färg, ljussättning och hur de använder sig av det för stämningssättande i en miljö där inga fysiska begränsningar finns. Eller jo, de fysiska begränsningar som finns är de skärmar vi tittar på och hur våra hjärnor hanterar ljus. Men Pixar låter sig inte nedslås, utan har skapat versioner av sina filmer som är gjorda för framtiden. För skärmar som inte existerar utanför deras eget labb, och planerar för hur de istället för att begränsas, kan utnyttja vårt synsystems egenheter. Att genom det skapa både psykologiska och fysiologiska reaktioner bortanför vår kontroll. Det är fascinerande, och lite skrämmande.

"Poppy Crum, the neuroscientist who runs research at Dolby, has been working on all the ways that, for example, seeing images in really high dynamic ranges can trigger not just autonomic responses—like flushing from heat exposure after just seeing video of flames—but psychological ones too. Crum says her research shows that these tricks of light heighten the entire emotional experience of moviegoing."

Veckans illusion

På tal om Pixars användning av färg och hjärnans egenheter. Den här optiska illusionen är en tydlig illustration av hur vår hjärna hittar på visuella egenskaper. Alla bollar är samma färg.