Är roboten farlig för dig, eller du för den? Nudging

Ska vi vara rädda för robotar, eller är det de som ska vara rädda för oss?

Robotar är dödliga. Det har vi sett exempel på sen vi var små, oavsett om det var HAL från 2001 – Ett rymdäventyr, Terminator, Matrix eller Ex Machina som var vår barndoms referens. Isaac Asimov – en av de främsta science fiction-författarna genom tiderna – formulerade redan på 1940-talet robotikens tre lagar i ett försök att komma åt problemet, där den första regeln varje robot måste följa är att "En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada." Men kanske har vi fått det här om bakfoten.

Kate Darling, robotetiker till yrket, har skrivit en bok om hur vi istället för att se robotar som konkurrerande människor, vore mer förtjänta av att tänka på dem som en ny sorts djur. Människan upptäckte tidigt att vi inte klarar allting själva, utan att en bra väg framåt var att samarbeta med djur som kan komplettera våra egna färdigheter. En hund är mycket bättre på att upptäcka främlingar som kommer till gården, och kan dessutom lukta sig fram till grävlingsgryt och tryffel. En oxe gör arbetet med att ploga en åker betydligt enklare än om du själv ska hacka upp jorden. På samma sätt är det med robotar vi har idag. En paketsorterarmaskin får aldrig ont i ryggen. En roomba kan dammsuga när som helst, och blir aldrig sur för att partnern inte gör det. Alexa slutar aldrig lyssna och är alltid redo att spela den musik du vill höra.

Nu är det knappast dagens robotar vi är rädda för, men beskrivningen av skrämmande framtida robotar som självständigt tänkande, medvetna om världen kring sig och med en förmåga att ta beslut på egen hand, är en beskrivning som redan går att använda för att beskriva djur. Vi glömmer bort hur fantastiska de är, för att vi är så vana vid att de är en del av vår vardag. Författaren Ted Chiang ställer den glömskan på sin spets i en tre sidor lång berättelse från en utrotningshotad papegojas perspektiv, som frågar sig varför människan söker intelligent liv långt ute i universum när det finns precis bredvid oss. Jag får tårar i ögonen bara av att minnas slutet på den berättelsen.

Så vad händer om vi istället tänker på framtida robotar som djur istället för som människor?

Ett dilemma som dyker upp är när gränsen går för vilken sorts medvetenhet roboten har. En robot som blir så pass självständig och medveten om världen att den går att likställa med ett djur, ska den då få ett juridiskt skydd på samma sätt som djur har? Och i så fall som vilken sorts djur, är den att se som en slaktko eller en hund? Det finns till och med strikta utilitaristiska etiker som argumenterar för att det vore förkastligt att skapa medvetna robotar, av den anledningen att vi då ökar den totala mängden lidande i världen. Vi behandlar inte djur väl, så varför skulle vi någonsin få för oss att behandla någonting vi skapat väl? Det kanske snarare är robotarna som kommer att berätta skräckhistorier om människans behandling av dem, än att det är vi som gömmer oss under jorden och försöker överleva.

Darling menar att det inte är robotarna/djuren vi behöver oroa oss för, utan det vi ska vara oroade för är människorna som styr robotarna. Som utformar hur de fungerar, och därigenom hur de påverkar oss. I den kapitaliska värld vi lever i är risken att robotarna formas för att forma oss. Vi ser det redan i en simpel form, med sociala medier som anställer horder av beteendevetare och använder all data som finns för att kunna förutspå hur vi reagerar på olika saker, och i exempel som Cambridge Analytica-skandalen hur vi i nästa steg kan påverkas till att ta dåliga beslut.

Robotarna riskerar att vara en oerhört mycket kraftfullare variant av det. När de integreras som en naturlig del av vår vardag, i syfte att underlätta och göra livet bättre för oss, får de samtidigt en makt och möjlighet att påverka hur vi fungerar. De blir en del av det som inom nudgingvärlden kallas för "beslutsarkitekturen", allt det som påverkar vilka beslut vi tar. Skillnaden mellan en robot som en del av beslutsarkitekturen och ett djur eller normala omständigheter, är att roboten kan vara en aktiv part i de beslut du tar. Den kan långsamt forma dig att bli en annan människa. Det är en fantastisk möjlighet för att komma igång med träningen, språkinlärningen, musicerandet eller vad det nu är du alltid drömt om, men risken finns också att den formar dig i en riktning som bättre passar företaget som skapat den.

Jag tänker på det här på samma sätt som jag tänker på makten nudging och beteendevetenskapen ger en. I fel händer och använt av egoistiska eller rent kapitalistiska principer, så kommer det göra världen till en sämre plats att vara människa i. I rätt händer så kommer det ge en värld som är bättre anpassad efter oss, där vi får mer frihet att göra det som är viktigt för oss, och har större möjligheter att vara de människor vi vill vara. Låt oss hoppas och se till att världen rör sig i den riktningen.

När samma sak återkommer igen och igen, är det ett tecken från änglarna eller din hjärna som spökar?

Ibland känns det som att världen försöker säga en någonting. När man tänker på en barndomsvän man inte pratat med på 20 år så kan dens profil plötsligt dyka upp som en rekommenderad vän på facebook. Du lär dig ett nytt ord, och plötsligt använder alla det. Du uppmärksammar en person på stan, som sen visar sig vara din nya chef. För mig har det den här veckan handlat om tidsupfattning. Jag lyssnade på Stephen Hawkings bok A brief history of time som till stor del handlade om tidsrymden och tidens relativism. Sen publicerade en av mina favorityoutubekanaler, Kurzgesagt, en video om svarta hål och hur de påverkar tidsuppfattning. Och nu kom Nature med en artikel om hur den biologiska klockan kan förklara skillnader i storlek och form mellan olika djur. Det är en fascinerande genomgång av likheter och skillnader i hur kroppar byggs upp och hur proteiner bryts ned, och hur det i sin tur kan förklara hur länge en organism överlever. I samspel med allt kring tidens relativitet blev jag där också påmind om att djur och människor förmodligen upplever världen i olika tempon, där det verkar som att exempelvis flugor upplever världen i en fyra gånger högre hastighet än vad människor gör. Det förklarar deras Matrix-liknande flykt när jag försöker ta kål på dem. Men det här blev ett sidospår till det jag menade att skriva om, är det här ett tecken från världen som jag behöver förstå och höra på? Eller är det bara min hjärna som spökar?

Vi kan förstås aldrig räkna bort gud som en orsakande faktor, men jag har en tendens att tro på den mänskliga hjärnan som förklaringsmodell när det går. Att se mönster på sättet jag gjorde med tidsuppfattning, är någonting vi gör hela tiden. Det vetenskapliga namnet för det är apofeni och antas ha utvecklats för att vi så fort som möjligt ska hinna processa saker som kan vara viktiga för vår överlevnad. Skulle vi behöva se varje träd, tiger och äpple som unikt, vore världen ohanterbar. Och för att vara så väl förberedda för framtiden som möjligt är det nyttigt att förstå att moln kan innebära regn. Vår hjärna försöker hela tiden förutspå kommande händelser och information som kan vara relevant för oss, så den knyter ihop det vi uppfattar till en enhetlig verklighet. Att de olika formerna av tid som jag uppfattade under veckan skulle höra ihop, är en förenkling av min hjärna. När jag väl skapat den mentala kategorien "tidsuppfattning" så gör det att jag enklare uppmärksammar saker relaterade till det, och passar in dem i det här facket jag just nu sysselsätter min hjärna med. Det klarar vi även utan änglars hjälp. Vad har du sysselsatt din hjärna med för kategorier den gångna veckan?

Mediasvepet

En video kan lära dig mer än en bok

Det första stoppet för en ungdom som idag undrar hur man gör någonting, är nästan alltid Youtube. Den senaste forskningsöversikten över publicerade randomiserade kontrollerade studier som undersöker effekten av videos på inlärning visar att det är smart gjort. Att ta till sig lärande från en video är betydligt effektivare än statisk text, och i många fall till och med bättre än att se en föreläsare live. Det här är förstås viktigt (och säkert en lättnad för många att höra) när undervisningen det senaste året på både universitet och lägre nivåer i stort gått över till den digitala världen. Att ha förinspelade videos ger möjligheten att backa tillbaka, lyssna igen och ta till sig undervisningen när man själv känner att man är redo, istället för att ha en föreläsning på en specifik plats en specifik tid, oavsett hur trött man råkar vara då. Den här forskningen ger ytterligare stöd till tankarna om "flipped classroom", där själva informationsinsamlingen sker utanför klassrummet, och tiden när man är tillsammans med andra används i samarbete med dem genom diskussioner och grupparbeten.

Hur mycket säger egentligen recensioner på nätet?

Jag kollar alltid vilket betyg andra har lämnat när det är dags att boka ett rum på Airbnb, ta mig till en ny restaurang eller jag funderar på vilken film jag ska se. Problemet är att omdömena inte lämnas av en slumpmässig grupp konsumenter, utan antingen kommer från folk som har tyckt väldigt mycket om saken, eller hatat den så mycket att det känns värt att få ur sig de jobbiga känslorna i form av en recension. Det gör omdömena skeva och svåra att lita på. I en stor studie i Nature Human Behavior ses inget samband mellan antal stjärnor och vilken framtida framgång en restaurang, bok eller verksamhet kommer att ha. Det som istället visat sig ha prediktiv förmåga är emotionaliteten i skriftliga recensioner, om det används ett känslofyllt språk eller inte. Så nästa gång jag eller du vill förstå hur någonting var utifrån recensionerna, får vi faktiskt gå in och läsa omdömena istället för att bara se betyget.

Veckans fågelbild

Ibland behöver man en andpaus. Så här får du en fågelbild från tävlingen Bird photographer of the year 2021.