Bortom det roliga och spännande Nudging

Det är lätt att missa vad som saknas, när det som är där är spännande och smart

Jag började skriva om det här som ett beteendeinformerat smart och beundransvärt projekt. Sen började jag skriva. Och tänka. Under konferensen Nudgestock 2021 så presenterade reklamfirman som arrangerade eventet ett av sina försök att påverka beteende. Nämligen att få kvinnor i Amazonas att göra cellprover en gång om året, i syfte att tidigt upptäcka och motverka livmoderhalscancer. Lovvärt initiativ. Och de kom på en uppfinningsrik och vacker lösning som gett mycket uppmärksamhet: de tog fram en växt som blommar en gång om året, vilket skulle fungera som en tydlig påminnelse om när det är dags för testet. Den delades ut till kvinnor i områden med en låg grad av gynekologiska undersökningar med information om att när den blommar är det dags. I framtagandet av växten gick de till och med så långt att de såg till att blommorna blommade olika perioder på året, för att klinikerna inte skulle få alla besök på en och samma gång. Smart och genomtänkt, med en reklamfilm som inspirerar och ger en fin känsla.

Jag älskar kreativiteten i den här lösningen. Det var nog för att jag skulle vilja dela den med er läsare. Sen började min hjärna tänka ett varv längre. Och blev skeptisk. Jag funderade på vilka siffror som vi får se, och varför. De resultat som lyfts fram på deras casebeskrivning är att 3000 arbetare involverades, 5000 blommor delades ut och 1 miljon kvinnor träffades av projektet. Redan där säger en snabb överslagsräkning att det låter lite otroligt. Fem tusen blommor, en miljon kvinnor. Då skulle varje blomma alltså påverka 200 kvinnor. Innebär det också att varje blomma som dog innebar 200 kvinnor som inte längre hjälptes? Vi kanske kan ursäkta det med att uppståndelsen kring projektet innebar att än fler nåddes, även om de inte fick en vacker blomma menad att fungera som en kalenderpåminnelse. Det som är mest anmärkningsvärt är istället det som inte står där.

Det finns inga siffror som pratar om vad som hände sen. Vi får veta hur många som involverades och nåddes, men syftet med projektet var att öka provtagningar och därigenom minska dödliga cancerfall. Minskade dödsfallen? Eller ökade åtminstone antalet provtagningar? Det är inte en svår siffra att ta fram. Har man inte mätt det? Eller finns de siffrorna, men effekten som man önskade uteblev? Här är det dags att börja dra öronen åt sig och fundera på hur lyckat projektet var. Det låter dessutom oerhört dyrt, om det involverade 3000 arbetare och i slutändan bara innebar 5 000 utdelade blommor. Kanske hade pengarna kunnat användas mindre kreativt, men mer effektivt?

Vilken forskning håller bäst?

Vi fortsätter på samma spår den här veckan, men vad vi egentligen kan lita på. En nyligen publicerad studie av Marta Serra-Garcia och Uri Gneezy fördjupar bilden av replikationskrisen inom forskningsvärlden genom att visa att studier som inte ger samma resultat när de görs igen (och därmed inte är pålitliga fynd som berättar någonting viktigt om världen) refereras till betydligt oftare än de som är pålitliga. Till och med efter att upprepade studier har visat att det tidigare resultatet inte håller, fortsätter de studierna citeras i högre grad. Författarna förklarar det med en press inom publiceringsvärlden att intressanta resultat ska lyftas fram. Trots att forskare är bra på att förutspå vilka resultat som är pålitliga, fortsätter de opålitliga att publiceras och citeras. Som tur är pågår en lång rad initiativ som alla syftar till att återetablera forskningens pålitlighet, till exempel att studier ska registrera i förväg vad och hur de försöker göra någonting. Att forskningen ska vara öppet tillgänglig istället för bakom dyra betalväggar. Att i stor skala återtesta intressanta forskningsfynd.

Färger och kriminella människor är svåra att sätta ord på

Människan är en språklig varelse. Tidigt börjar spädbarnet att jollra för att kommunicera med omgivningen, och när vi växer upp så exploderar vår ordmässiga kunskap. Små barn kan lära sig precis vilket språk som helst på jorden, för att vi har förutsättningar för allt från skånska diftonger till xhosas klickljud och kinesiskans alla shi. En av sakerna vi använder den här förmågan till är att komma ihåg bättre. Upprepa ett telefonnummer, en shoppinglista eller någons namn, så att det ska sätta sig i vårt minne. Det här utforskade forskarna Jonathan Schooler och Tonya Y. Engstler-Schooler i flera olika experiment. Bland annat ett där försöksdeltagarna fick se en film med en brottsling, som de senare beskrev så noggrant de kunde innan de sen skulle identifiera honom i en lineup med liknande personer. Och ett annat där försökspersonerna fick se en färg, som de sen beskrev och pekade ut på en större färgkarta med många liknande färger.

I båda fallen blev personerna mycket sämre på att känna igen den ursprungliga brottslingen/färgen. Vänta nu, skulle inte språket hjälpa oss att minnas? Hahah, nej skrattar Schoolers och förklarar: när vi verbalt beskriver eller upprepar saker, så förstärker vi minnet av precis det vi beskriver. Det är superbra för att minnas språk och text, och till god hjälp för att skilja visuella saker som är väldigt olika varandra. Men när det kommer till saker som är liknande visuellt, innebär den språkliga beskrivningen en överförenkling. Istället för färgens fulla komplexitet, kanske vi i beskrivningen fokuserar på att den är gröngul. När vi väl satt de orden på den, blir den i vårt minne grönare än vad den egentligen var. Så när vi sen ser fler färger så passar den ordentligt gröngula bättre in på beskrivningen vi skapade, än den gula med lite gröna toner som var den vi faktiskt såg första gången.

Jag älskar den här studien. Den var för mig överraskande, jag trodde att effekten skulle vara precis motsatt; att det skulle bli lättare att identifiera färgen/brottslingen efter att ha tagit tid att beskriva den. Den påminner om hur fascinerande komplext livet är, och hur mycket våra sinnen tar in. Hur vi begränsar världen som vi upplever genom att sätta ord på den (eller för den delen ta bilder av den) genom att det styr vad vi kommer ihåg. Varje gång vi berättar om ett upplevelse eller ett minne för en partner/vän/kollega, så gör den nödvändiga förenklingen att vi tappar en del av upplevelsen. Ibland kanske vi bara ska behålla en stund precis som den är, utan att sätta ord på vad det var som hände.

"Stopp nu!" hoppas jag att några av er tänker här. "Hur vet du att den här studien går att lita på? Om du var så överraskad, är det inte rimligt att tänka att det här är en sån där studie som citeras för mycket och inte håller i upprepade tester?" Utmärkt ifrågasättande, tycker jag. För det gör att jag kan komma tillbaka till bra forskning, och vad vi kan lita på.

Ursprungsstudien i sig är absolut inte så pålitlig att vi ska ta resultaten och dra i de stora växlarna för hur vi ska se på världen. Men det som hände 15 år senare hjälper oss. För då upprepades studien av 31 forskningslaboratorier över hela världen. De fick det ursprungliga materialet, återskapade proceduren, förregistrerade vad de förväntade sig och publicerade precis vad som hände. Det här är precis så forskning ska gå till, och gör att vi verkligen kan lita på de resultat som framkommer. I det här fallet bekräftades ursprungsstudien, även om effekten de såg var betydligt mindre än vad de första forskarna såg.

Veckans ord: palaeofaeces

Magbakterier är ett hett forskningsämne när det kommer till mänsklig hälsa och immunförsvar. Nu har forskare undersökt hur våra magflora ser ut idag jämfört med för 2000 år sedan, genom att kolla på fossilerad mänsklig avföring: palaeofaeces. Jag har ingen aning om vilka beteendemässiga slutsatser eller förståelse jag ska skicka med er från det här, men det var ett roligt ord och fascinerande område man kan ägna sitt liv åt, så varsågod för den kunskapen.