Livet på lång sikt Nudging

Att leva ett långsiktigt liv

Vi lever i nuet. Det korta ögonblick som snabbt blir det förgångna, och för bara ett ögonblick sedan var framtiden. Oftast är den närmaste framtiden inte så överraskande. Tappar vi en kopp kommer den fortsätta falla tills den slår i golvet. Har en vän börjat på en mening, kommer den förmodligen avsluta den. Men det är egentligen inte säkert. Någon kanske fångar koppen. En fluga flyger in i munnen på den som pratar. En meteor slår ner och dödar oss alla. Det finns en inbyggd osäkerhet i vad som kommer att hända, vilket är en del av varför människor prioriterar det kortsiktiga över det långsiktiga. Det är enkelt att hitta på exempel:

Idag kan jag äta chokladen, för imorgon ska jag ju börja träna. Det är bra att lägga undan pengar till pensionen, men jag vill ju gärna åka på den där semestern i år. Visst är det bra om vi lämnar en beboelig värld till framtida generationer, men den där snygga skjortan är ju på rea.

I Japan har man gjort försök att adressera den här intressekonflikten mellan kortsiktiga belöningar och långsiktigt väl. Invånarna i en by fick agera politiker och argumentera för hur samhället ska utformas, med twisten att hälften kläddes i lustiga kläder och skulle låtsas vara från år 2060. Resultat blev att byn tog på sig en del kostnader nu, som innebar investeringar för framtida människors väl. Resultatet var så lyckat att Japan har expanderat och gjort om försöket i en lång rad orter.

Andra studier har visat att tacksamhet mot tidigare generationer gör oss mer benägna att offra kortsiktig bekvämlighet för att sikta på en bättre framtid. Det kan vara genom bön, meditation, tacksamhetsceremonier eller en nära koppling till sin släkthistoria. Det illustreras väl av en berättelse i Talmud:
En dag så var en man som hette Honi ute på en promenad, och såg en man som planterade ett fruktträd. Honi frågade honom "Hur många år kommer det ta för trädet att bära frukt?" Mannen svarade "70 år". Honi sa då "Tror du verkligen att du kommer leva 70 år till?" Mannen svarade "Jag kom till den här världen och hittade fruktträd, och på samma sätt som mina förfäder planterade åt mig, planterar jag åt mina ättlingar."

Båda att vara tacksam mot tidigare generationer och att få prata med framtida, är sätt som får oss att lyfta blicken och bli en del av en större helhet. Vi är fruktansvärt dåliga på att sätta oss in i våra egna framtida skor - hjärnstudier har visat att när vi tänker på framtida saker vi kan vara med om så är det samma delar av hjärnan som aktiveras som när vi tänker på främlingars upplevelser - för att inte tala om hur dåliga vi är på att sätta oss in i alla framtida skor som vi hoppas kommer finnas. Beräkningar som gjorts på hur många människor framtiden kommer innehålla (om mänskligheten får överleva växthusförändringar och andra potentiella existentiella hot), visar att det handlar om åtminstone 100 000 gånger så många människor som finns nu. Våra hjärnor är inte gjorda för att hantera så stora tal, de blir abstrakta siffror och inte levande människor, vilket är anledningen till att välgörenhetsorganisationer använder sig av enskilda individers berättelser när de kommunicerar om det väl de gör, snarare än att prata om statistik.

Statistik, siffror och information väcker sällan känslor, och det är känslor som aktiverar oss att skapa förändring. Vi behöver levandegöra framtiden för att bry oss om den. Ett klassiskt exempel kommer från en studie där man ville få folk att pensionsspara i högre grad, och lyckades med det genom att photoshoppa porträtt på deltagarna så att de såg äldre ut. Det Japan gjort är för mig än bättre. De har låtit folk möta de personer som kommer att påverkas av deras kortsiktiga tänkande. Och när vi möter människor som oss själva kan vi inte låta bli att vara empatiska. Istället för att vara upptagna med här och nu, blir vi en del av en helhet. Vi ser vår plats i universum som större än våra upplevelser här och nu, vilket både gör att vi mår bättre och agerar hållbarare. Som John Donne en gång skrev: Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är en del av fastlandet, en del av det hela.

Att få litet att låta mycket

Jag stötte på ett stycke i en bok jag nyss läste, som fick mig att studsa till. Boken (The inner level, av Richard Wilkinson och Kate Pickett) är på det stora hela ett utmärkt argument för att jämställda samhällen är nyckeln till välmående, färre självmord, lägre psykisk ohälsa, mindre onödig konsumtion och allt möjligt annat. Men den gör en del tveksamma saker. Graferna som boken är fylld med börjar exempelvis sällan på noll och har ofta oklara skalor, vilket skapar brantare linjer än vad som förmodligen är rimligt. Det gör att skillnaderna ser större ut än vad de egentligen är. Samma sak kan också göras med ord, vilket var vad som skedde i det stycke jag reagerade på.

Kapitlet handlar om evolutionära drivkrafter som har fört oss både mot och från jämställdhet. Författarna pratar om att individer som på ett aggressivt sätt stod ut för mycket från stammen kunde råka ut för att de andra gaddade sig samman och avrättade bråkstaken. De skriver "[...] death rates among hunter-gatherers from these quasi-judicial killings may sometimes have been comparable to homicide rates in modern Chicago - enough to act as a powerful selective force favouring those with more prosocial dispositions."

Chicago är i USA känt som en farlig och mordrik stad, så det är ett bra sätt att direkt väcka en känsla hos läsaren. Men Chicago är också en gigantisk stad. Så även om antalet mord i absoluta termer är många, innebär det inte att det procentuellt är högt. Gamla jägar-samlar samhällen är däremot väldigt små. Det gör att det krävs relativt höga procentuella siffror för att någon ska dö. Låt oss tänka och undersöka.

Det brukar sägas att jägar-samlar samhällen bestod av runt 50-150 individer, så vi kan göra det enkelt för oss och räkna på 100 personer i snitt. Det gör att för varje procentenhet, så skulle en person mördas/avrättas per år. Så hur många procent är det då som mördas i det moderna Chicago? Vi är generösa mot författarna, och väljer att jämföra mot det år när det skedde som flest mord i Chicago. Det var år 1992 när det skedde totalt 943 mord. På strax under 3 miljoner invånare. Översätter vi det till mordfrekvens blir det 34 mord per 100 000 invånare och år. För en stam på 100 personer, så skulle den statistiken innebära att det mördas 0.034 personer per år. Det är svårt att mörda en trettiondel av en människa per år, så mer realistiskt är att säga att en person dödas var 30:e år.

En person var 30:e år. Hade författarna skrivit det och påstått att det var en stark selektionskraft, så hade jag skrattat till och undrat vad de menat. Nu blir jag istället tvungen att fundera över ärligheten. Hela stycket bygger på en bok av en annan författare, och tyvärr kan jag inte följa källan dit då den boken inte finns tillgänglig online eller på några av mina lokala bibliotek, så jag vet inte om det är den författarna eller de till The inner level som jag ska vara fundersam till. Det som jag har svårt att ignorera är att någon har tagit siffrorna på mord i ett antal jägar-samlar samhällen, hittat en motsvarande mordstatistik (Chicagos) och tyckt att det var ett lämpligt sätt att presentera informationen. Vad gjorde att han tyckte det var lämpligt? Jag har svårt att hitta en bättre förklaring än att vilja ge intrycket av att jägar-samlar samhällen var mer mordiska än vad siffrorna säger. Det är oärligt. Gör inte så.

EM-finalens bästa deltagare

Var i mina ögon domaren Björn Kuipers. Det har blivit en alldeles för vanlig taktik i modern fotboll att söka fri- och straffsparkar. Att försöka förstärka den fysiska kontaktens effekt genom att släppa balansen, slänga sig framåt, skrika eller stanna upp för att bli tilltygad istället för att göra allt för att fortsätta spelet (det ska också sägas att damfotbollen är betydligt bättre än herrfotbollen på att låta bli den här taktiken). Det Björn Kuipers gjorde under finalen - och även gjort under tidigare delar av EM - är att helt enkelt vinka spelet vidare. Effekten blir längre spelsituationer och färre avblås till fasta situationer som innebär omstarter och tid för båda lag att hamna på plats. Det gör att det blir roligare matcher med intressantare spel. Från ett beteendevetenskapligt perspektiv så kan det Kuipers gör beskrivas som utsläckning. Genom att inte belöna beteendet, så minskar det i frekvens. Jag hoppas det är en domarstil som efter det här mästerskapet sprider sig, och därigenom förbättrar fotbollen som tittarsport.