Dans, vänskap och resonans
Är du i samklang med världen?
Jag var nyligen tillbaka i Göteborgs Operahus för säsongens första dansföreställning. Den hann sättas upp en gång innan huset var tvunget att stänga ner, och nu var det återpremiär för stycket som hade hunnit växa med femton minuter i längd. Publikmängden var begränsat minimal, men så fort ljuset dimmades och föreställningen satte igång så blev vi som var där ändå transporterade iväg till en egen värld. Där det var jag och dansarna, budskapet de förmedlade genom sina kroppars rörelse, den spinnande plattform de dansade på, genom musiken och genom kläderna de hade på sig.
Den känslan av samhörighet och närvaro i det som skedde där och då fick jag nyligen ett begrepp för: Resonans. Den tyske sociologen Hartmut Rosa har myntat begreppet och menar att det är vad som får oss att känna oss levande, att vi intresserar oss för det vi intresserar oss för, och ägnar oss åt det vi ägnar oss åt. Att resonans är känslan/tillståndet vi borde sträva efter, snarare än lycka eller välbefinnande. Till skillnad från begrepp som "att leva autentiskt" eller "vara sann mot sig själv" fokuserar begreppet resonans på vår plats som en del av världen, där inget kan skiljas från den kontext det samexisterar med.
Resonans förklarar varför medveten närvaro kan upplevas som så starkt och livsförändrande. Mindfulness är helt enkelt ett verktyg för att oftare hamna i resonans med situationen eller platsen. Det förklarar också misslyckandet hos den enorma självhjälpslitteratur som utlovar lycka bara du följer några enkla steg. Oavsett hur bra övningarna och tankarna är i böckerna, så innebär fokuset på välmående att människan begränsas i sin relation till världen. Det finns en anledning till att vi dras till saker som skräckfilmer, berg-och-dalbanor, hårda fysiska aktiviteter och fallskärmshoppning. Även i rädslan och adrenalinrushen finns resonans.
Nu när pandemins begränsningar begränsas (om inte annat via vaccinationspassen), hoppas jag att resonans kan hjälpa oss att ta ut riktningarna i våra liv. När återgången sker till vad som kommer att vara vardagslivet (tills nästa katastrof kommer), önskar jag att vi tar oss tid att fundera över vad vi vill att livet ska innehålla mer och mindre av. Resonans är för mig ett sätt att hitta de områdena. Där jag har eller saknar resonans. Framöver kommer jag inte bara gå på dans, utan är nu också anmäld till en danskurs. Var i livet hittar du resonans?
Bli en bättre vän och lev längre
Det som saknas i Hartmut Rosas resonemang kring resonans är hur vi uppnår det. Han säger själv att han inte vill vara en självhjälpsförfattare. Det är förståeligt i en tid av pseudovetenskapliga tramsmänniskor som Tomas Eriksson och Mia Törnblom, men ibland kommer det en guldklimp som inte får ignoreras. En sån har precis landat i bokaffärernas hyllor. Den hjälper sina läsare att nå precis dit Hartmut Rosa är osäker på hur man kommer; till självskapad resonans. Boken heter Länge leve vänner och är skriven av psykologerna Frida Bern Andersson och Daniel Ek, tillsammans med Pär Flodin.
Boken innehåller en solid och inspirerande vetenskaplig genomgång av varför vänskap är viktigt (lev längre, var lyckligare, mindre sjuk, etc.), men det är bokens praktiska sida som är det som gör den värdefull. Den är pepprad med reflektionsövningar som kan göras på egen hand, praktiska uppgifter som är menade att utföras tillsammans med en vän och andra små experiment som kan tas med i vardagliga interaktioner.
Det är en bok som utmanar – inte språkmässigt då den är väldigt lättläst och pedagogisk – men den kräver att du vågar möta dig själv och andra. Reflektionsövningarna går att göra själv, men kommer vara långt mer givande tillsammans med en människa du bryr dig om.
Så fort jag fick hem boken gick jag med en vän igenom bokens övningar och valde ut några som vi kände väckte vår nyfikenhet. Det blev början på en process som fortsatte hela dagen och kvällen. Där en nära vänskap fick möjlighet att växa sig än starkare. En process som kommer fortsätta och fördjupa min upplevelse av livet. Jag kan inte nog rekommendera att våga ta steget, och med hjälp av boken hitta resonansen hos dig själv med andra.
Elsparkcyklar har blivit ett beteendeproblem
Blockerade trottoarer, trafikfarliga förare och fylleolyckor är bara några av problemen som de senaste årens explosion av elsparkscyklar i våra storstäder inneburit. Flera städer runt om i världen har infört olika varianter av förbud. Men är det rätt nivå på lösning?
Niklas Laninge och Per Carlbring argumenterar i DN för att det inte är något fel på scootrarna i sig, eller ens en majoritet av användarna. En undersökning har visat att det är ungefär 1,1 % som felparkeras, så att införa ett totalförbud straffar långt fler än problemanvändarna.
De lägger istället fram tre förslag baserade på psykologisk beteendepåverkansforskning, med potential att minska problemen utan att införa förbud:
Inför ett pantsystem, som gör att det innebär en kostnad att parkera fel, och en vinst att rätta till felparkerade cyklar.
Belöna det rätta beteendet med exempelvis lotterier.
Använd bestraffningar som känns. Det är ofta inte pengar som är viktigast, utan till exempel har det visat sig att det som främst styr vilket elsparkcykelbolag som väljs, är hastigheten.
Veckans nördighet
New York Times har tagit fram en interaktiv artikel över tunnelbanemelodier runt världen. Alltså den lilla ljudslinga som varnar resenärer att dörrarna stängs. Jag älskar såna här artiklar som handlar om något totalt obskyrt som av de flesta inte registreras, men är så genomtänkt mänskligt designat.
(Jag saknar dock en referens till filmen Berlin Calling i artikeln, där DJn Paul Kalkbrenner samplar dörrstängningsljudet och bygger upp en låt utifrån det.)