Linus spanar på världen, v. 38 Nudging

Går det att ha för mycket fritid?

En vetenskaplig artikel som nyligen publicerades ledde till en lång rad rubriker i internationella medier som gav uttryck för det. I DN rubriksattes det till exempel med titeln "För mycket fritid kan göra dig olycklig". Forskningsartikeln alla hänvisar till visade att de som mådde bäst var de som hade någonstans mellan 2.5 och 5 timmar lediga per dag. Mindre var dåligt. Mer var dåligt.

Det de uppmärksamhetsfångande rubrikerna antingen missar eller undviker att nämna, är att det egentligen främst handlar om hur den tiden används. Används den lediga tiden på ett upplevt meningsfullt sätt finns ingen övre gräns för hur mycket fri tid som är bra att ha.

Jag tycker distinktionen mellan arbetstid och fritid är lite märklig från första början. Det är en dikotomi som utgår från att arbetstid per automatik är mindre givande än fritid. Det stämmer säkert ofta, men det är inte en inbyggd sanning i hur världen fungerar. Du kan också värdera arbetstiden högre för att du är i ett fantastiskt givande projekt i en jobbsituation där du upplever dig bidra till det du brinner för, eller på en mer depressiv not att din hemmasituation präglas av skrikande barn och en våldsam partner som gör att jobbtiden är en fristad.

Den här distinktionen kan också ställa till det när man pratar om stress och utmattning. Där ett upptaget arbetsliv likställs med att det är en risk att bli utmattad. Det är inte så det fungerar. En del personer kan jobba 16 timmar om dygnet utan att någonsin bli utbrända, och en del blir utmattade av att jobba två. Hälsoskadlig stress handlar inte om hur mycket man gör, utan om kroppen får återhämtning eller inte. Det gäller oavsett om återhämtningen fås på jobbet eller i hemmet.

Ett bättre sätt att tänka kring tid är att fundera kring hur stor del av ens tid som upplevs som meningsfull. Att jobba kan vara meningsfullt för att man har trevliga kollegor, förbättrar världen, tjänar pengar som möjliggör resande/shopping eller att man där får tid att andas ut. Att sitta framför Netflix kan vara meningsfullt för att bli underhållen, eller kunna delta i samtalen med vänner. Meningen i aktiviteten är alltid personlig, det finns inga aktiviteter som är objektivt viktiga, utan det är bara du som kan avgöra om ditt liv är meningsfullt eller ej, oavsett hur många timmar av "fritid" det innebär.

Vad du gillar beror på vem du tänker att du är

Min familj och många av mina vänner blir osäkra på om jag skojar eller inte när jag säger att jag älskar svamp. Under större delen av mitt liv så har jag tyckt det varit avskyvärt. Smaken, lukten, konsistensen, ingenting med det har lockat. Ställde du fram en tallrik smörstekta kantareller hade jag ryggat tillbaka. Men sen ett år tillbaka har jag lärt mig älska det. Efter idog svampätningsträning åt jag det en dag och märkte att det var gott. Riktigt gott. Vilket det också fortsatt vara sen dess. Min identitet uppdaterades, från svamphatare till svampälskare. Inte så lätt för min omgivning att hänga med på, men för mig en tydlig skillnad i upplevelsen av mat.

Kostpreferenser har vi alla på olika sätt. Att de dessutom är ombytliga märks när vi inte äter samma indiska gryta varje kväll, utan istället lagar en variation av mat, och går till (eller nu under pandemin kanske snarare beställer från) olika restauranger. I en artikel i grubstreet beskriver socialpsykologerna Dominick Packer och Jay van Bavel hur man kan få matpreferenser att skifta genom att påminna personer om olika delar av deras identiteter. Kanadensare tycker bättre om lönnsirap när de blir påminda om att de är just kanadensare, schweizare upplever doften av choklad intensivare och sydstatsamerikaner föredrar plötsligt bönor över pizza.

En bra påminnelse om kontextens inverkan på vårt beteende. Det är inget fel med att ha skiftande preferenser utifrån mående, situation, vänskapsgrupp eller tid på dagen. Det blir bara ett problem om de som försöker nå fram till konsumenter utgår från att en individ alltid fungerar på samma sätt. Det går aldrig att förstå en person bara genom att kolla på personen, utan hela kontexten den befinner sig i behöver tas med. Det gäller oavsett om det är någonting så grundläggande som smak, eller om det är ett komplext beteende som behövs för ett hållbart samhälle. Hur mycket tänker du på kontexten personerna du interagerar med befinner sig i?

Du har ett sjätte sinne

Och faktiskt betydligt fler än så. Den klassiska bilden av att människor har fem sinnen (smak, lukt, känsel, hörsel och syn) stämmer inte alls när man faktiskt undersöker vad kroppen kan uppfatta. Som terapeut påpekar jag ofta vikten av våra interoceptiva sinnen, alltså förståelsen av vad som pågår i kroppen. När du är uttorkad, magen inte fungerar som den ska, temperaturen är lite högre/lägre än normalt eller du är hungrig påverkar det hur du upplever, tolkar och hanterar världen (vilket Snickers har tagit fasta på i sin marknadsföring med sloganen "Du är inte du när du är hungrig"). Det är inte alltid så lätt att veta om det är av ångest eller dålig mat som ditt hjärta slår så fort.

Lisa Feldman Barrett poängterar i en artikel i Science Focus att det enda som egentligen spelar roll är hur hjärnan tolkar informationen den får in från alla våra olika sinnen. Att den till och med skapar nya "sinnen" genom att blanda olika intryck. Intrycket att någonting är vått är till exempel en kombination av känsel och temperatur. I slutändan är kontentan att det inte är en objektiv extern värld vi upplever, utan hur vi upplever världen utanför oss påverkas lika mycket av vad som pågår inom oss. Hjärnan är blind i sitt skyddande skal av ben, och sammanställar alla intryck - interna såväl som externa - för att hitta på den bild av verkligheten vi ser som sann.

Veckans konstnärer

Christo och Jeanne-Claude var ett fantastiskt konstnärspar, som på sina egna villkor skapade enorma installationer. Bland annat en gyllene gångbro på en italiensk bergssjö, orangea portar genom hela Central Park och nu efter deras bortgång förverkligas vad jag antar blir deras sista verk: Paris triumfbåge invirad i tyg. Jag önskar innerligt att jag hade kunnat vara där, men får istället sörja deras bortgång och beundra verket på distans.

PS: Har du inte sett dokumentären "Walking on water", om installationen i den italienska sjön Iseo, rekommenderar jag den varmt.