Dejting på lång eller kort sikt
Innehåll:
Dejtingforskning kan lära oss om skillnaden mellan kortsiktig vilja och långsiktiga effekter
Lär dig av den gamla polska fackrörelsen
Att utvärdera insatser räddar liv
Vill du lyckas på sikt?
Relationer, vad som får en person att gilla en annan och hur det går med dejting, är ämnen som aldrig slutar vara aktuella. TV-kanalernas och streamingstjänsterna tablåer fylls ständigt på med nya versioner av dejtingprogram, och vi är nog många som känt att vi hade gjort ett bättre jobb med ihopparandet, än vad experterna i Gift vid första ögonkastet lyckas med.
Men hade vi verkligen det? Vad säger forskningen om vad som gör att en person faller för en annan? Och kanske än viktigare, vad gör att de blir lyckliga ihop?
För forskningen visar att det inte alls är samma saker. Det vi dras till är inte det som gör oss lyckliga. När datan från appar som Tinder analyseras, blir det tydligt att vi swipar höger på saker som utseende, längd, likhet med en själv (har personen samma initialer som du, är chansen 11.3 procent högre att ni matchar), värderingar, arbete, med mera. Men den initiala attraktionen har extremt lite med hur lyckliga ni kommer att vara om ni faktiskt blir ett par.
Ingen av de faktorer vi initialt dras till – och tänker på när vi försöker matcha ihop vänner med varandra – hade någon prediktiv förmåga när en algoritm fick gå igenom 11 000 par och försöka förstå vad som gjorde att lyckliga par var lyckliga.
Faktorerna med bäst förmåga att förutspå relationslycka, var trist nog de som undersökte om personen var nöjd, mådde bra och inte led av depression innan den gick in i en relation.
Artikeln jag länkade till är ett utdrag ur boken Don't Trust Your Gut: Using Data to Get What You Really Want in Life av Seth Stephens-Davidowitz, som verkar intressant läsvärd, men den ger ingen förklaring av varför det vi dras till inte är detsamma som vad som gör oss lyckliga i en relation.
Om jag ska våga mig på en förklaring så skulle jag säga att det handlar om människans superkraft tillika stora förbannelse: Vi vänjer oss vid det vi har kring oss. Den vackra tavlan du köpte för att pigga upp vardagsrummet eller hålen i väggen du tänkte du skulle åtgärda när du flyttade in, försvinner efter ett tag utanför det aktiva medvetandet och blir bara saker som är som de är. Ett nytt jobb, ett nytt land, en ny partner eller en snyggare bil kan göra enorm skillnad initialt, men låt det gå ett tag och snart nog blir det vardag.
Samma poäng brukar jag ta upp när jag jobbar med företag för att hjälpa dem att få en starkare relation till sina kunder eller användare. Positiva överraskningar (belöningar) är ett effektivt verktyg, men ordet överraskningar är ett nyckelbegrepp som för lätt tappas bort där. Bjuder man alltid på äpplen, 10 procent rabatt eller ger samma uppmuntrande ord, kommer det snart nog försvinna in i vardagens gråhet och inte längre ha en effekt.
Det här är också ett vanligt problem i många nudginginspirerade interventioner jag ser omkring mig. Som jag irriterar mig på. En basketkorg runt en askkopp kan vara rolig och öka sannolikheten att rökare fimpar på rätt plats. Ett tag. Men mätningar som ska visa på effekt sker sällan över en längre tid. Det ger en illusion av att man hittat LÖSNINGEN, när det som hänt är att man hittat en av många saker som hade en kortsiktig effekt.
Det är inget fel med kortsiktiga effekter. På samma sätt som det inte är fel att dras till attraktiva personer (det finns mycket roligt att göra med en annan person utöver att vara i en lycklig livslång relation), är det inte fel att göra insatser med kortsiktig effekt. Men vi behöver vara nog med vad det är vi är ute efter. Vill vi ha en långsiktig beteendeförändring (vara lyckliga i en långsiktig relation) behöver vi tänka ett varv till kring om det vi gör kan förväntas ge ett kortsiktigt resultat eller ha långvarig effekt.
Stjärnglans åt alla
Anledningen till att det inte blev något vanligt nyhetsbrev förra veckan berodde på att jag semestrade i Gdánsk. Totalt frånvarande var förstås inte mina nudgingglasögon under den resan, utan jag fick se och tänka kring en hög med bra exempel på psykologi och beteendepåverkan. Ett exempel kom från när vi var på ett museum kring rörelsen Solidarność.
Solidarność startade bland hamnarbetare i Gdánsk som en strejk vilken resulterade i världens största fackförbund med över 10 miljoner medlemmar, växte sen till ett politiskt parti och en makt som fick Sovjet att skälva.
År 1989 tilläts de första fria valen i Polen, där Solidarność plötsligt fick möjlighet att i ett demokratiskt val försöka få makten. Utmaningen var att partiets kandidater i princip var okända. Alla kände till och älskade ledaren, Lech Wałęsa, men det fanns hundratals politiska poster att vinna och bara ett fåtal personer inom Solidarnosc som var bekanta för majoriteten av befolkningen.
Lösningen blev valaffischer där varje kandidat poserar tillsammans med Lech Walesa. Mentalt blev effekten att en röst på exempelvis Anne Radziwiłł, var en röst på Lech Wałęsa. Att kandidaterna syntes tillsammans med honom, blev dels en tydlig stamp of approval, men också ett delande av hans stjärnglans.
Veckans bra intention med dåligt resultat
I ett försök att uppmärksamma förare på att bilar är farliga, sattes skyltar upp med budskap kring hur många som dött i bilolyckor i Texas under senaste året. Förhoppningen var att folk skulle köra försiktigare, men i en utvärdering kunde forskare visa att resultatet i själva verket var att fler dog. En liknande utvärdering skulle behövas kring alla skyltar och distraherande element kring vägarna.
Vill du i fortsättningen få sånt här direkt i din inkorg, en gång i veckan, och alltid helt gratis?