Det är svårt att mäta rätt
Innehåll:
Det är svårt att mäta rätt, praktiskt såväl som etiskt
Hur fort återställs livet när restriktionerna försvinner?
En kvinnlig somatosensorisk homunculus
"If you can't measure it, you can't improve it."
~ Peter Drucker, legendarisk managementkonsult
Vi lever i en värld där mängden data är större än förmågan att processa den, men där vi även har förstått att mätbar data är grunden för förändring. Det är först när vi vet vilken utgångsposition vi har, som vi kan veta om förändringar vi gör fungerar eller ej.
Det här är en av grundpremisserna där nudging skiljer sig från andra former av försök till beteendepåverkan som reklam, kommunikation och policies. Inom nudging ses mätbarheten som en förutsättning för lyckade projekt. Det finns en inbyggd ödmjukhet att vi inom nudgingvärlden använder oss av den bästa kunskapen kring mänskligt fungerande som finns, men att vi trots det inte kan förutspå resultat med särskilt hög träffsäkerhet. Därför vill vi mäta, testa och se vad som händer.
En av svårigheterna i mätandet är att det ofta inte är möjligt med objektiva mått. Finns det utifrånmetoder att mäta (till exempel antalet resor inom kollektivtrafiken, andelen uteblivna besök i vården, hur ofta en app används etc.) använder vi oss av dem, men ibland är det omöjligt att inte behöva använda sig av subjektiva skattningar, enkäter och intervjuer för att försöka förstå en förändring. Förra veckan kritiserade jag ett okritiskt accepterande av vad folk säger att de vill eller vad som styr deras beteende, och lyfte fram nudging som ett sätt att få djupare förståelse.
Ett annat problem med subjektiva skattningar och intervjuer är att lyckas få ett representativt urval av människor. Deltagarna som ställer upp är de som har tid eller intresse av det som undersöks. Det betyder inte att personerna motsvarar de potentiella kunderna, eller kommer bete sig som de uttrycker sig.
Den skillnaden mellan uttryck och verklighet kan vara en dyrköpt läxa. Fråga bara McDonalds som spenderade kring 300 miljoner dollar på att lansera sin Arch Deluxe hamburgare, för att något år senare sluta sälja den samtidigt som VDn fick avgå.
Det problemet jobbar startupen LivNao på att åtgärda. De är fokuserade på mental hälsa, där ett viktigt element är skattningsskalor kring mående. Men istället för att patienten/användaren manuellt ska fylla i skattningsinstrumenten, använder de sig av AI, mobilens sensorer och förmodligen en rad andra passiva datakällor för att uppskatta vad för poäng personen hade fått på depressions-, ångest- och stresskalor. Med 86 - 92 % träffsäkerhet.
Att så nära kunna följa sina patienters mående över tid ger behandlaren fantastiska möjligheter att märka vad som fungerar och vad som inte fungerar i en behandling. Det finns mer än 15 vetenskapliga studier som visar att terapi ger bättre utfall av att man regelbundet mäter resultaten och ger behandlaren feedback. LivNao bidrar dessutom med understöd i form av påminnelser om vad patienten kunde ha nytta av att göra eller tänka just nu, med en timing som är omöjlig att uppnå när man ses i terapirummet en timme i veckan.
LivNao jobbar mot terapi och mental hälsa, men jag tänker mig att samma form av algoritmer inom en snar framtid kommer vara lika bra på att förutspå beteende och val utifrån passiva datakällor, som vi idag är genom enkäter, fokusgrupper och intervjuer.
Det innebär stora möjligheter, men har också en skuggsida vi inte får glömma. På skuggsidan har vi intrången den här typen av analys innebär i ens privata sfär, liv och mående. Till viss del befinner vi oss redan i skuggvärlden: det är idag i princip omöjligt att fungera i den digitala världen utan att vara beroende av världens fem största IT-företag. Riskerna i förtryckarstater är förstås ofantliga och skrämmande, men även i demokratiskt välfungerande länder innebär den passiva datainsamlingen en risk för ett förstärkande av historiska och strukturella ojämlikheter.
Ett simpelt exempel: Den som lever hälsosamt får betala lägre försäkringspremier.
Vem har möjlighet att leva hälsosamt? Den som har tillräcklig inkomst, är född med rätt gener och har fysisk tillgång till träningsmöjligheter, natur och hälsosam mat.
Vem blir bestraffad genom högre premier? Den som redan har det svårt.
Vi behöver se till att inte mäta bara för att vi kan. Vi behöver mäta för att veta om det vi gör faktiskt är värt att göra, men än viktigare är att vi fokuserar mätandet och användandet av datan för att designa en värld som gynnar människans väl.
Är du ute och festar?
I onsdags togs restriktionerna bort i Sverige och vi är fria att besöka event, dansa, umgås i grupper om fler än åtta och i allmänhet vara friare i tanke och beteende. Men kommer vi faktiskt att agera på det?
När jag pratat med folk i min omgivning har reaktionerna varierat från en jublande önskan efter att slänga sig ut i krog- och nattklubbsvärlden, till en känsla av att det inte kommer förändra någonting i ens liv. Andra tänker att de ska vänta några veckor med utelivet tills alla de första galningarna har hunnit bli sjuka och allting återigen lite tommare. Vad kan vi förvänta oss att händer? Kommer folk att undvika utelivet på grund av tanken att det kommer vara för trångt? Eller kommer vi flockas som att det är det glada 20-talet?
Forskare på MIT undersökte reaktionerna i Zhengzhou i Kina, när restriktionerna där togs bort under en period förra året. Då hade de haft noll covidfall på ett tag, men folk var fortsatt skeptiska till utelivet. Till skillnad från WRI-studien jag skrev om förra veckan, är den här studien fast förankrad i verkligheten: Forskarna frågade visserligen efter folks intentioner att vara ute, men följde även deltagarna genom GPS för att se hur de faktiskt rörde sig. Det forskarna testade var en simpel nudge: Under några veckor i rad berättade de för hälften av studiens deltagare (622 personer) hur många procent av deras grannar som avsåg att den helgen äta på restaurang.
Andelen personer som besökte en restaurang i gruppen som fick informationen om sina grannars avsikter, var 37 procent högre än bland de som inte fick den informationen. Det här kallas inom nudgingen för en deskriptiv norm; genom att berätta vad andra gör, kan man få fler att göra samma sak. Det är ett kraftfullt verktyg, men kan också slå fel. Bland annat så kräver metoden att det är fler än förväntat som beter sig på det beskrivna sättet. Uppfattar personen man försöker påverka det som att det är färre än förväntat, kan effekten istället bli den motsatta.
Vad kan vi förvänta oss den närmaste tiden i Sverige då? Jag tror att det initialt kommer vara specifika grupper som slänger sig hals över huvud ut i utelivet, men allt eftersom veckorna går kommer det mer och mer normaliseras att vara ute (åtminstone) så mycket som tidigare, och snart nog märker vi ingen skillnad mot det pre-pandemiska livet.
En kvinnlig somatosensorisk homunculus
Ett sätt att illustrera hur människans sensoriska system ser ut, är genom en människoavbildning där kroppens proportioner justeras efter hur stor del av hjärnan som tas upp av de olika känsloområdena. Det har alltid gjorts med en manlig kropp, fram tills nu när Haven Wright och Preston Foerder gått igenom forskningen på den kvinnliga hjärnans somatosensoriska system och utifrån det skulperat en 3D-modell. Det är svårt att skriva kring det här utan att landa i sex, men de tankarna överlämnar jag till dig som läsare.
Vill du i fortsättningen få sånt här direkt i din inkorg, en gång i veckan, och alltid helt gratis?