Multiversums betydelse och Encantos rätta känsla
Innehåll:
Multiversums många möjligheter påverkar forskning och lär oss om vad som kan gå fel
När Disneys Encanto görs rätt. Text + känsla = gåshud
Aldous Huxley i ambitiös radioteaterform
Vad har multiversum med det bästa sättet att dela på pengar i en relation att göra?
En av fördelarna med att spana på och skriva om världen varje vecka, är att det får andra att reflektera och skicka mig intressanta saker. Utifrån min kritik av forskningen om hur man ska dela på ekonomin i en relation, fick jag tipset om den här studien (tack Lisa!) som publicerades i slutet av förra året. De har i en svensk kontext undersökt ungefär samma sak, nämligen när och för vilka relationer olika former av ekonomihantering kan leda till konflikt.
Deras resultat speglar den andra forskningens: totalt gemensam ekonomi hänger ihop med färre konflikter. Med skillnaden att de svenska forskarna nyanserar och säger att det gäller för äldre par, de som varit ihop längre och de som har svårt att få ihop det i slutet av månaden.
Men ni känner mig vid det här laget, även den här studien har förstås saker att lära oss kring svårigheterna med forskning och tolkning av resultat.
Först en förklaring till varför forskningskritik så ofta dyker upp i de här spaningarna: Nudging skiljer sig från många andra försök till beteendepåverkan genom evidensbaseringen med betoning på utvärdering. Eftersom vi som jobbar med beteendepåverkan aldrig kan veta 100 procent säkert vad som kommer att fungera, vill vi mäta och jämföra för att se vad som har (störst) effekt. För att kunna dra användbara lärdomar, använder vi oss av samma metoder som man gör inom akademisk forskning. Det innebär att samma risker och utmaningar även drabbar oss.
John List, en av världens mest inflytelserika ekonomer som utvecklat användningen av experimentella metoder i vardagliga miljöer och bland annat varit chefsekonom på Uber och Lyft, tar upp den här utmaningen i sin senaste bok "The voltage effect - How to make good ideas great and great ideas scale" när han pratar om "false positives". Falska positiva svar har blivit bekantare för många senaste åren i och med snabbtestning av covid, där man inte kunnat vara helt säker på att man har covid även om det första testet visar positivt. Ibland får man helt enkelt felaktiga utslag. Det är också vad som händer med forskning och undersökningar. För att minimera mängden falska positiva svar och komma så nära en användbar verklighet som möjligt, behöver vi hantera de forskningsmässiga svårigheterna som finns.
Multiversumet är en av de svårigheterna.
Multiversum är ett begrepp som de flesta av oss nog snarare associerar till filosofi eller den senaste Spider Man-filmen än till forskning, men det är ett statistiskt perspektiv som visar hur godtyckliga beslut som tas under forskningens gång påverkar forskningsanalysen. Det är sällan det bara finns ett sätt att göra en undersökning på, och varje beslut som tas – vare sig det är aktivt eller bara råkar bli så – kan påverka vilka resultat man i slutändan får. Lustigt nog så är valen som görs ofta de som leder till statistiskt signifikanta resultat.
Ett exempel på den här typen av beslut är hur man delar upp ålderskategorier. I den svenska studien har de analyserat relationsskillnaderna utifrån åldersintervallen 20-29, 30-39, 40-49, 50-59, 60-69 och 70-79. I ett annat universum kanske de istället gjorde beslutet att analysera trettioåriga åldersspann (20-49, 50-79), eller varför inte femåriga (20-24, 25-29 ... 75-79), tvååriga eller rentav treåriga? Det är ett godtyckligt beslut de tagit. Hade de fått samma resultat om de använt sig av ett annat åldersspann? Eller rentav behandlat ålder som den kontinuerliga variabel det är? Ingen aning. För att veta hade det behövts en bättre analys.
Sättet multiversumforskningen föreslår att man hanterar det här på, är genom att analysera alla rimliga varianter av beslut som hade kunnat tas. Det ger en sannare bild av effektens stabilitet och riktighet.
Ett annat sätt att hantera multiversumutmaningen är genom att göra aktiva ställningstaganden istället för godtyckliga beslut. Att motivera varför man har tagit de beslut man gjort. I den här studien hade forskarna till exempel kunnat dela in åldern i kategorier utifrån anledningar man kan tänka sig påverkar hur en relation fungerar. Genomsnittsåldern för att få första barnet är kring 30 i Sverige, så den första kategorin hade kunnat vara 20-29 år. Sen hade vi kunnat tänka oss att nästa stora relationsförändring är när barnen flyttar hemifrån, kring 20 år senare. Så nästa kategori hade varit 30-49 år. Sen har vi en rad förmodligen stabilare vuxenår när paret jobbar på fram till pensionen (i snitt vid 65 års ålder) vilket ger oss kategorin 50-64 år. Den sista ålderskategorin när paret plötsligt har mycket mer tid med varandra låter vi sen vara livet ut, och blir därför 65+ år. Vi har fortfarande kategorier, men de är inte längre godtyckliga.
Ett annat sätt att kritisera studien är att peka ut hur forskarna tar en kontinuerlig variabel (ålder) och klumpar ihop den på ett sätt som vid en närmare blick verkar märkligt: Är det verkligen större skillnad på en 59-åring och en 60-åring, än på en 60-åring och en 69-åring? Genom att lägga ihop åldrarna i tioårsspann på sättet forskarna har gjort, blir det deras implicita åsikt.
Samma problem med multiversum och kategoriserade kontinuerliga variabler finns i studien när den kommer fram till att för par som varit ihop längre är det bättre med totalt delad ekonomi, medan det för par som varit ihop kortare till och med kan vara bättre med åtminstone delvis separerad ekonomi. Men den enda analysen de gör när det kommer till relationslängd är om paren varit ihop mindre än 10 år, 10-29 år, eller minst 30 år. Varför den uppdelningen? Var din relation efter ett halvår likadan som den var efter åtta år? Min är det definitivt inte. Så är det verkligen en vettig kategori att klumpa ihop och dra slutsatser från?
Spännande nog är forskarna åtminstone delvis medvetna om det här. I slutet av artikeln skriver de det här:
Det forskarna säger är att om de hade gjort ett annat val i hur de definierat vad konflikter i relationer är, hade de inte fått några signifikanta resultat. Dessutom att det inte bara är ett annat val som hade gett ett annat resultat, utan att två alternativa val hade haft samma effekt av att det då inte synts någon skillnad i relationskonflikter beroende på hur paren skötte sin ekonomi. Forskarna bara råkade välja att analysera och presentera det alternativ som gav signifikanta resultat. Att det sen gjorde att det ser bättre ut, ger mer lockande rubriker och blir enklare att få publicerat, har förstås ingenting med saken att göra.
När känslan matchar orden uppstår gåshud
Jag tyckte den senaste disneyfilmen Encanto var nära att vara riktigt bra, men hade så många brister inom alla områden (manus, animation, story, musik etc.) att jag nog aldrig kommer att se den igen. Det mest frustrerande för mig var musiken. Den var nästan fantastisk.
Det bästa exemplet är låten Surface Pressure, där storasystern sjunger om hur hon inte står ut med all press hon ställs under. Sångerskan är fantastisk, och texten en stark psykologisk observation. Den beskriver ångesten som uppstår när omvärldens krav är för stora, samtidigt som personen på egen hand försöker hantera det, och människorna kring dem missar det inre lidandet – bländade av den yttre styrkan och förmågan. Jag hade gärna sett att mina tidigare patienter med ångest- och stressrelaterade symtom hade lyssnat på låten. De hade känt sig förstådda.
Det som gör att låten bara nästan når fram, är den bristande känslan i sjungandet. Det finns en diskrepans mellan sången och vad orden uttrycker. Det är tekniskt fantastiskt och vackert, men det är inte vad låttexten behöver. Den är mörk och tung, ångest och press som gör att livet knappt håller ihop.
Precis den känslan står Amanda Palmer för i sin version av låten. Rösten kommer ibland ut som en viskning, då och då brister den och ibland får närheten till gråt halsen att snörpa sig. Den här versionen lämnar mig med gåshud på ett helt annat sätt än originalet.
Veckans dystopiska radioteater
Innan det fanns podcasts, fanns radioteatern. I en inspelning från 1956 har CBS gjort en dramatisering av Aldous Huxleys klassiska dystopi "Brave new world" – uppläst av författaren själv. Boken är ständigt aktuell, och långt närmare vår verklighet än till exempel George Orwells 1984. Inspelningen inleds med att Huxley säger att om han skrivit boken nu (den gavs ut 24 år tidigare), hade han lagt den 200 år fram i tiden istället för 600 år framåt. Hade han levt än idag, hade han nog snarare sagt att det handlade om 30 år.
Det är ett imponerande radioteaterverk, i en artikel från samma tid kan man läsa följande om det:
"It took three radio sound men, a control-room engineer and five hours of hard work to create the sound that was heard for less than 30 seconds on the air. The sound consisted of a ticking metronome, tom-tom beats, bubbling water, air hose, cow moo, boing! (two types), oscillator, dripping water (two types) and three kinds of wine glasses clicking against each other. Judiciously blended and recorded on tape, the effect was still not quite right. Then the tape was played backward with a little echo added. That did it. The sound depicted the manufacturing of babies in the radio version of Aldous Huxley's Brave New World."
Vill du i fortsättningen få sånt här direkt i din inkorg, en gång i veckan, och alltid helt gratis?