Ekonomi för en välmående relation
Innehåll:
En gemensam ekonomi kan vara bra för relationen, men väcker också forskningsmässiga frågetecken
Singapore är framtiden
Den långsammaste geparden
Har ni gemensam ekonomi?
I en relation behöver man ta ett beslut kring hur ekonomin ska skötas. Delar vi på allt, en del eller inget. Det finns alltid en kombination av gemensamma utgifter – restaurangmat och biobesök tidigt i relationen, boende, transport och räkningar längre fram – och egna utgifter – öl med vänner, kläder, fredagsgodiset på jobbet – som behöver betalas från något konto. I sex separata studier har forskare i USA försökt undersöka hur de olika formerna av ekonomisk delning i relationer påverkar relationslyckan- och framgången.
Deras slutsats var att ju mer delad ekonomi, desto bättre. De som har helt separat ekonomi är missnöjdare i relationen och skiljer sig i högre grad än de som har delvis gemensam ekonomi (till exempel betalar räkningar och gemensamma utgifter från ett konto, men även har separata konton för egna utgifter som middagar med vänner eller klädköp), som i sin tur inte håller ihop lika länge eller är lika nöjda som de som har en totalt delad ekonomi.
Det var dessutom ett resultat som höll i sig inte bara i flera studier som undersökte det från olika perspektiv, utan även tvärkulturellt. Ett vanligt problem med studier är att de bara undersöker en kontext, en demografisk grupp (det finns till exempel ingen grupp vi vet så mycket om som unga, vita universitetsstudenter i västvärlden), en kultur eller ett samhälle. Forskarna i det här fallet är medvetna om problemet så utöver USA och Storbritannien kollade de i en studie även hur det såg ut i Japan.
Att forskarna dessutom förregistrerade studien och gör sin data tillgänglig så att andra forskare kan dubbelkolla att de har gjort rätt, är lovvärt.
Samtidigt är det här inte en problemfri studie.
Grafen jag inkluderat ovan gör någonting som är supervanligt och inte tekniskt fel, men ger en felaktig bild av resultaten: Y-axeln börjar inte på noll. Det gör att skillnaden mellan den nedersta och den översta linjen ser betydligt större ut än vad skillnaden egentligen är. Vid en första anblick ser det ut som att nästan inga relationer överlever 250 månader om man har separat ekonomi, medan närmare hälften klarar sig om man har den helt gemensam. I själva verket så visar grafen att det är kring 65 procent av relationer med totalt separat ekonomi som fortsatt håller ihop efter över 20 år. Bland de som har totalt gemensam ekonomi är det närmare 75 procent. Absolut en skillnad, men knappast så världsomvälvande stor som grafen får det att se ut.
När siffrorna över hur många par som fortfarande håller ihop efter 20 år blir tydliga väcker det en till fundering: Att en så stor andel av relationer skulle fortsätta över så lång tid rimmar illa med min erfarenhet, och vad jag tidigare läst om separationer. En snabb googling får fram en artikel från Washington Post med hänvisning till Stanfordforskaren Michael Rosenfeld som undersökt hur länge parrelationer håller. I den artikeln hittar vi den här grafen:
Det här är inte heller en enkel graf att tolka. Den visar inte hur många par som fortfarande håller ihop efter en viss tid, utan vad risken är för varje år att relationen tagit slut under det gångna året. Rätt sätt att läsa den är att välja ett år på X-axeln, gå upp till linjen du är intresserad av för att sen utläsa procentsiffran där. Kollar vi till exempel på vad vi kan förvänta oss av en relation som startade för ett år sedan mellan två ogifta personer, så är det ungefär 70 procents sannolikhet att den relationen har upphört. Går vi vidare till år två, är sannolikheten ungefär 50 procent att relationen tagit slut mellan år ett och år två. År två är det då alltså ungefär 15 procent (0.3 * 0.5 = 0.15) av relationer som fortfarande håller ihop.
Blotta 15 procent återstående relationer efter två år är väldigt mycket lägre än 65 - 75 procent efter 20 år som i studien vi började kolla på. Så vad är det för människor som stannar ihop i så hög grad? I studien beskrivs att det är en brittisk kohort, alla är födda inom en vecka från varandra år 1970, och har följts sedan dess. De som ingår i studien är de 7 511 personer som när de var 30-32 år gamla angav att de var i en stabil relation. Knappast representativt för människor överlag.
Här är en till förvirrande punkt från samma studie: I grafen visas kring 250 månader (strax över 20 år), men i texten säger sig forskarna jämföra två punkter med 12 års mellanrum. Alltså vid ungefär mittpunkten av grafen. Var kommer resten av datan ifrån? Ingen aning. Det står ingenstans.
Jag kan inte heller låta bli att fundera över vilka det är som har en gemensam ekonomi. När jag frågar människor omkring mig är det ingen som har en totalt blandad ekonomi, utan även de med gemensam håller en del separat för egna utgifter. Är det bara en person i relationen med en inkomst (för att den andra till exempel är hemma med barnen) är sannolikheten nog betydligt högre att ekonomin är totalt delad. Något som förmodligen är betydligt vanligare i USA, Storbritannien och Japan än vad det är i Sverige.
Kulturella skillnader är betydligt större än att kolla på en individuell och en kollektivistisk kultur. Att läsa amerikansk forskning och tro att den applicerar även i Sverige ska man vara försiktig med. Jag är osäker på om vi ens borde försöka dra generella slutsatser kring frågor som rör människor. Använd gärna den tidigare forskningen som utgångspunkt, men glöm inte att undersöka om det stämmer i din egen verksamhet, ditt egna samhälle eller ditt eget liv.
Har ni gemensam ekonomi? Låt inte den här studien tvinga dig till det, utan gör som ni upplever bäst.
Välkommen till framtiden
Singapore lär vara världens mest futuristiska nation. De ägnar sig åt storskaliga och ambitiösa projekt, med fokus på att testa, utvärdera och försöka använda sig av den nyaste tekniken för att skapa en nation redo för vad som komma skall.
En artikel på World Economic Forum tar upp fyra case kring hur Singapore siktar mot att hantera växthuseffekten och bli ett koldioxidneutralt land. På samma gång designar de miljöer och städer formade utifrån mänskliga behov, istället för utifrån bilar och varutransport.
Vi varken är eller borde vara Singapore, men vi skulle ha nytta av att anamma samma tankesätt i utformandet av offentliga områden och ytor.
Veckans snabbaste/långsammaste
Geparder är världens snabbaste landdjur, och när National Geographic filmar dem i super slow motion lyckas de på något sätt se både mer ut som människor och som dinosaurier än de annars gör. Jag älskar det meditativa i den här korta filmen, och blicken bakom kulisserna på slutet.
Vill du i fortsättningen få sånt här direkt i din inkorg, en gång i veckan, och alltid helt gratis?