Forskningskritik och Netflix tumme upp

Det som räknas är inte vad som finns, utan vad du gör med det

DN lyfte för några veckor sedan fram forskning som sa att folk dör på grund av att de inte bor tillräckligt nära grönområden. Forskarna uppskattar att 42 968 fall av förtida död (varav 14 i Göteborg och 29 i Malmö) hade kunnat förhindras om vi bara hade naturen närmare oss i städerna. Det låter dramatiskt. Så borde vi börja riva byggnader och bygga parker istället? Nja, låt oss tänka lite först.

En sak som alltid behöver poängteras när det kommer till den här typen av undersökningar är att det handlar om korrelation och inte kausalitet. Det blir i det här fallet tydligt om man kollar in några av de andra artiklar författarna har producerat i år utifrån samma data. Till exempel publicerade de en artikel i Nature, där de redan i sin sammanfattning lyfter fram att sambandet mellan psykiskt välbefinnande och närhet till grönområden helt försvinner när man tar hänsyn till om folk har interagerat med naturen eller ej. Alltså att det bara är om man varit i parken/skogen/vid vattnet som man mår bättre.

Där hade vi kunnat stanna och jag hade kunnat säga "Självklart! Det är det vi alltid säger inom nudgingen, att det är beteendet som i slutändan gör skillnad! WHO rekommenderar att ingen ska ha mer än 300 meter till ett grönområde som är minst 100 x 50 meter stort, för att det gör det lätt att göra rätt. Där har vi beteendedesign 101. Tack och bock, jag hoppas ni inser hur bra nudging är som är grundat i det här tänkandet - köp våra tjänster." Men här går min psykologhjärna igång och funderar på en fråga som alltid borde ställas: "Varför?"

Varför finns en korrelation mellan beteendet att vara i naturen, må bättre och leva längre? Det den första artikeln (som hänvisas till i DN) implicerar är att det är för att man inte är nära grönområden som man dör. Den andra artikeln implicerar att om man inte tar sig ut i naturen så mår man sämre. Men vilka är det egentligen som inte är i naturen? De som inte har en enkel möjlighet är det enda svar som lyfts fram. Vilket säkert stämmer. Men det är också de som inte har tid. De som inte har lust. De som inte har fysisk möjlighet. Alltså de som är överstressade och har för mycket att göra på jobb och i hemmet, de som är deprimerade och de som är skadade eller skröpliga. Med andra ord de som redan mår sämre än genomsnittspersonen.

Med den tanken i huvudet vore det märkligare om det inte fanns ett samband mellan besök i naturen och välmående. Ändå nämns det inte med ett enda ord i forskningsartikeln publicerad i en av världens mest välansedda tidskrifter.

Ett annat problem är av lite mer teknisk karaktär, och kräver en förståelse av statistik. Eller åtminstone en nyfikenhet. Så tycker du sånt är tråkigt, hoppa fram till sista paragrafen.

Ett av de stora problemen som lyfts fram under de senaste årens forskningskriser har varit att det är enkelt att få fram signifikanta statistiska samband om man utforskar tillräckligt många möjliga kopplingar. Standarden som används för att avgöra om något är intressant brukar vara p < 0.05, vilket betyder att sannolikheten är mindre än 1 på 20 att sambandet man hittat skulle kunna bero på en slump, ifall det egentligen inte finns ett samband. Problemet är att om man då testar många möjliga samband, blir det snabbt troligare att du hittar ett resultat som verkar signifikant men uppstått av en slump, än att du inte gör det.

I artikeln i Nature verkar de göra exakt det felet. Igen och igen. Det är för mycket jobb att gå igenom allt, så jag ger bara ett exempel: de skriver "The only residential exposure metric that significantly predicted positive mental health controlling for visits was living in the 3rd versus 1st quartile of green space, with the season models suggesting this was only significant in spring." Här har de alltså fyra olika grupper (kvartiler av distans från naturen) som jämförs mot varandra vid fyra olika tillfällen (vinter, vår, sommar, höst).

För de matematiskt begåvade så ger det en snabb uträkning på 4!, men för oss vanliga dödliga är det lättare att gå igenom steg för steg.

En jämförelse av fyra olika grupper mot varandra gör att vi jämför:
Grupp 1 mot grupp 2
Grupp 1 mot grupp 3
Grupp 1 mot grupp 4
Grupp 2 mot grupp 3
Grupp 2 mot grupp 4
Grupp 3 mot grupp 4

Det gör vi sen för varje årstid. Vilket ger oss sex olika jämförelsegrupper vid fyra olika tillfällen. 6*4=24.
Bara där har det alltså gjorts 24 jämförelser.

Och vänta nu, de använder dessutom begreppen coastal-blue (hav) och inland-blue (sjöar/floder) spaces när det handlar om närhet till vatten istället för till grönområden, som är det enda de nämner i meningen jag citerade. Det finns ingenting som säger att de inte gjort samma jämförelse i relation till den formen av naturnärhet, så det totala antalet jämförelser de kan ha gjort på närhet till natur och effekten det har på psykiskt välmående är 72 stycken (24*3).

Det hade varit märkligare om de inte fått fram ett samband än att de har hittat ett. Det är inte fel i sig att göra många analyser, men att inte förklara varför eller ta hänsyn till effekten av det i analysen är ett stort problem.

Så vad blir i slutändan vår take-away från den här forskningen? Jag har kritiserat studien på flera plan, men den befinner sig inte i ett vakuum, utan kopplingen mellan natur och välmående har setts i en lång rad studier. Oavsett om sambandet beror på korrelation eller kausalitet, finns det ett möjligt gemensamt sätt att hantera det: Lev ett liv som gör att du har tid och förmåga att vara i naturen. Då kommer du leva längre och må bättre.

Lyssna på andra men tro på dig själv

Impostor syndrome är fenomenet att tänka att man egentligen inte förtjänar att vara där man är. Det är inte på grund av din kompetens du har din position, utan på grund av tur och slump. Att det näst som helst kan komma fram att du inte är tillräckligt kompetent för det ansvar du fått. Det är starkt förknippat med en känsla av skam, och oro för att någon ska komma på "sanningen" om en. Kopplingen till skam gör att få personer pratar om det, och att få höra att det är en vanlig tanke kan hjälpa många genom att visa att tankarna är normala. För det är normalt. Upp mot 70 % av människor upplever det i någon period av livet.

När det dyker upp i diskussioner tas det upp som någonting negativt. Som gör livet svårare än vad det behöver vara genom skam, rädsla, onödiga stressnivåer och ångestepisoder. Det är det förstås, men ny forskning visar också att högre grader av såna tankar gör att de personerna uppfattas som effektivare i sociala relationer. De ses som bättre lyssnare och kan kommunicera tydligare, vilket teoretiseras bero på att de är mer fokuserade på den andra personen och dens reaktioner.

Min takeaway från den nya forskningen är inte att impostor syndrome är nyttigt - det innebär fortfarande skadliga nivåer av skam, stress och självtvivel - men alla kan gärna ta med sig fokuset på att förstå andras reaktioner och agerande istället för att vara fokuserade på vad man själv vill förmedla.

Varför du inte kan låta bli Netflix

Behavioralscientist.org publicerade i veckan ett utdrag från Eric Johnsons bok "The Elements of Choice: Why the Way We Decide Matters" som är en analys av Netflix från ett beteendedesignperspektiv. Mycket matnyttigt. Jag tar bland annat med mig att Netflix gick över från ett femgradigt rankingsystem till ett tvågradigt (tumme upp eller ner) för att användarna bara gav klassiskt fina och mer kulturellt intellektuella filmer fem stjärnor, men inte hade några problem med att ge en tumme upp till en underhållande actionfilm. Antalet recensioner fördubblades så snart förändringen genomfördes.

Att få kundomdömen på det sättet hjälper Netflix att göra tjänsten attraktiv för alla användare, genom att så smart som möjligt kunna rekommendera andra filmer och serier som en person kan förväntas gilla. Genom att veta vad en användare tycker om och jämföra mot vad användare som gillat liknande saker också gillat, kan rekommendationerna bli totalt individuella. Ingens Netflixstartsida är identisk med någon annans, vilket knyter ihop med en av de vanligaste nudgingprinciperna: Gör det personligt.

Mihalyi Csikszentmihalyi är död, må han befinna sig i flow i evigheters evighet

Csikszentmihalyi är mest känd för att ha skapat begreppet "flow", som är sinnestillståndet vi befinner oss i när vi är uppslukade och fullt fokuserade på det vi gör. Självet försvinner och tiden blir irrelevant, men det finns en känsla av kontroll och är belönande i sig att befinna sig i. För mig händer det till exempel ofta när jag dansar.

Har du 18 minuter att investera i fördjupad förståelse av vad som gör oss lyckliga och kreativa - på fritiden såväl som på arbetsplatsen - rekommenderar jag varmt hans TED-föreläsning från 2004.

Rolig kuriosa från föreläsningen: Csikszentmihalyi började intressera sig för psykologi när han råkade hamna på en föreläsning med Carl Jung.

Han spenderade sina sista dagar med familjen, och gick bort 87 år gammal.