Frimärken 2.0
Innehåll:
En smart ny lösning efter 180 år
Jepp, nudging fungerar*
Framtiden är full av möjliga vägar
Frimärken är så 2020
Under en sedvanlig ligga-i-soffan-och-slösurfa-tisdag stötte jag på att man i Nederländerna numera kan skicka brev genom att skriva en kod i övre högra hörnet av kuvertet, istället för att använda ett traditionellt frimärke.
Man betalar genom postens app eller hemsida, och får en automatiskt genererad kod som man sedan själv skriver på frimärkets plats. När brevet kommer till posten skannas koden, det bekräftas att den är giltig (antalet möjliga koder befinner sig åtminstone på triljonnivån, så sannolikheten att gissa sig fram till en giltig kod är betydligt lägre än att bli träffad av blixten) och brevet skickas som normalt.
Fantastiskt tyckte jag, vilket underbart sätt att göra livet enklare. Man behöver inte längre komma ihåg att köpa frimärken, eller hitta vad man gjort av den bunt man köpte senast, utan kan när som helst enkelt skicka ett brev.
När jag sen läste att samma system existerar i Tyskland, Schweiz, Norge och Danmark blev jag lite upprörd och svor över den svenska långsamheten.
Tills jag upptäckte att det går att göra i Sverige också. Visserligen 10 år efter att möjligheten först introducerades i Danmark, men sedan 24 mars förra året är det möjligt att göra samma sak här.
Märkligt nog kostar det 1 krona mer att använda sig av en kod istället för fysiska frimärken. Med tanke på besparingarna i att inte behöva ta fram nya utseenden, trycka upp frimärkena och distribuera till försäljare, som i sin tur behöver förvara frimärkena, se till att de har tillräckligt många i olika valörer och lägga tid på att sälja frimärkena till kunder, så borde rimligtvis det helautomatiska systemet med koder vara billigare att använda sig av. Jag mailade Postnord för att fråga om logiken, och fick svaret att "det [ligger] en avancerad teknisk lösning bakom utvecklingen av Portokoderna så den extra kronan bekostar denna utveckling samt underhåll av tjänsten."
Eftersom systemet med portokoder har funnits i Danmark i 10 år (vare sig där eller i Tyskland är det någon prisskillnad mellan portokod och frimärke) och Postnord är en sammanslagning av svenska och danska posten, kan man undra vad som kostade så mycket, men vi får väl lita på att posten gör sitt bästa.
Systemet med självskrivna koder är knappast smidigare för företag eller personer som skickar mycket brev – i praktiken så är systemet ett outsourcande av arbete från frimärksproducenten till slutkonsumenten som behöver lägga tid på att beställa och skriva en kod – men för oss som skickar enstaka brev sällan, verkar det underbart. Jag ser redan fram mot nästa brev jag ska skicka, med vad som känns som en spionkod i hörnet.
Det som inspirerar mig mest den här förändringen är dock inte koden i sig eller att det kommer vara miljövänligare och smidigare, utan tankesättet det illustrerar.
Frimärken har i princip varit identiska i form och funktion sedan det första kom 1840. Då var det en enorm reform som gjorde det mycket billigare att skicka brev, och skiftade kostnaden från mottagaren till sändaren. Det har förstås skett förändringar sen dess: diverse försök att göra frimärkena svårare att förfalska, gummit på baksidan har varierat beroende på land, tid och ekonomi, och nuförtiden så är de flesta självklistrande istället för att behöva slickas på, men det är småförändringar. Det som skett nu är ett fundamentalt omtänkande.
Istället för att utgå från det som finns (ett frimärke) och fundera på hur det kan göras bättre, så har man utgått från syftet (skicka brev så smidigt som möjligt) och funderat på vad som vore den bästa lösningen på de utmaningar det innebär, utifrån dagens teknik- och kunskapsläge.
Att utgå från syfte istället för verklighet skulle vi säkerligen ha stor nytta av inom många delar av samhälle och organisationer.
Det är lätt att tro att sättet vi gör saker på förmodligen görs så av god anledning, men det är sällan system verkligen har tänkts igenom och optimerats. Ofta har det gjorts tillfälliga abrovinscher som till slut blivit en permanent del av en arbetsprocess eller -kultur av ingen bättre anledning än att "det är så vi alltid gjort det".
Vågar man ifrågasätta etablerade rutiner finns stora vinningar att göra. I ett avsnitt av podcasten 80 000 hours intervjuas Tara Mac Aulay, som med det ifrågasättande tankesättet redan som 15-åring lyckades minska personalkostnaderna på sin arbetsplats med 30 procent. Några år senare arbetade hon på ett sjukhus, där hon sparade sjukhuset miljoner dollar genom att fundera över om det fanns bättre sätt att göra det de redan gjorde.
Även om det är ett från början väldesignat system – som frimärken – innebär det inte att tekniken stått stilla och det fortfarande är det bästa sättet att göra någonting på. I år önskar jag att vi stannar upp och funderar mer på världen kring oss.
BONUS: Frimärkstrivia!
Det här hade ingen relevans för det jag ville skriva, men det fanns så mycket rolig trivia kring det första frimärket att jag ville inkludera det nånstans:
Det trycktes 68 miljoner exemplar av världens första frimärke, Penny Black, vilket gör att det än idag är lätt att få tag i utan att behöva betala mer än några hundralappar. Nöjer du dig inte med vilket som helst, utan vill ha det finaste första frimärket som finns, får du istället för några hundralappar punga ut med fem miljoner pund eller så.
Storbritannien är det enda land i världen som inte skriver ut landsnamnet på sina frimärken. Dels för att de var först med frimärken, dels för att de alltid inkluderar drottning Victorias huvud någonstans på frimärket.
Frimärksförfalskning och återanvändning startade i princip i samma ögonblick som frimärkena släpptes. I början var det enkelt att gnugga bort den röda stämpel som användes för att visa att ett frimärke var använt, vilket gjorde att designen ett år senare ändrades så att frimärkena var röda och stämplarna svarta, istället för tvärtom.
Det hölls en tävling för att bestämma designen för det första frimärket, som gav över 2 600 förslag. Alla ratades. Istället valdes en simpel byst av drottning Victoria. Jag undrar vad de 2 600 förslagen föreställde?
Över 2 miljoner människor visar att nudging fungerar*
Året inleddes med någonting så trevligt som en meta-analys sammanfattandes de tio år av forskning som nu finns inom nudgingfältet. Studien sammanfattar över 200 andra studier, vilket gör att den totalt inkluderar över 2 miljoner människor, och får god möjlighet att utvärdera om nudging faktiskt fungerar.
Överlag är resultatet ett "Ja". Nudging har en liten till mellanstor effekt (vilket är vad det mesta har som har en effekt).
Dock finns det tydliga skillnader i hur väl olika former av nudgar fungerar.
Den typ av nudging som bygger på ren information, till exempel via flygblad, affischer eller skyltar, har generellt betydligt sämre effekt än vad fysiska förändringar i beslutsmiljön har. Det här stämmer också med min erfarenhet, där nudging som ett komplement till skriftlig kommunikation visserligen gör den vassare, men det är inte så ordentliga förändringar bäst sker.
Allra bäst visar studien att nudging riktat mot matkonsumtion fungerat, med effekter som varit upp mot 2.5 gånger så stora som inom andra områden.*
Studien visar också att nudging fungerar oavsett vilka personer man riktar det mot. Det är inte effektivare mot yngre än mot äldre, mot kvinnor än mot män eller mot olika intersektionella grupper. I grunden är vi alla människor som agerar enligt samma psykologiska principer.
När jag föreläser och jobbar mot organisationer brukar jag ta upp den principen, att målgruppsindelning utifrån demografiska aspekter som kön, ålder, bostadsort etc. är missriktat, för att det vi slutändan försöker påverka är beteende. Det är beteendet som ska stå i centrum, inte personen bakom det. Ska man ändå ägna sig åt målgruppspersonas och liknande, så måste det bygga på hur personerna agerar, inte utifrån vem man tror att de är.
*Uppdatering: Andrew Gelman, en av forskningsvärldens bästa ifrågasättare kring forskningsmetodik, har skrivit ett tungt ifrågasättande av den här meta-analysen. I princip med budskapet “Garbage in, garbage out”. Bland annat har den använt sig av 12 artiklar från bevisat fuskande källor, och en hel del av resten av studierna är svaga i sin metodik. Kontentan är att effektstorleken är grovt överskattad, och att det är dumt att klumpa ihop alla former av nudging som artikelförfattarna har gjort.
Jag borde själv ha reagerat på tveksamheterna i studien, och lämnar det här inlägget uppe som en påminnelse om att bli bättre på att granska det jag skriver kring.
Veckans påminnelse om livet
Det är lätt att tänka tillbaka på alla möjligheter man haft och hur annorlunda livet hade kunnat se ut än vad det gör just nu, medan vi ofta glömmer bort att livets vägar grenar sig precis lika mycket framåt. Jag älskade den här illustrationen från Tim Urban om just det.
Vill du i fortsättningen få sånt här direkt i din inkorg, en gång i veckan, och alltid helt gratis?